03 PRAKTISK FILOSOFI

Själviskheten kontra osjälviskheten.

2010-12-28 20:29 #0 av: andreaslamufrom

En ganska grundläggande fråga som jag brottats med hela mitt liv.

Är egenintresset (att sätta sig själv och sin egen välfärd i första hand) bra för kollektivet? Eller är kollektivitet bra för egenintresset? Vad är hönan och vad är ägget, vad är viktigast?

Anton Szandor Lavey (grundare av Church of Satan) menar att om en människa inte är tillfreds med sitt liv kan hon inte vara god mot andra. Kort och gott, det är negativt för kollektivet om en människa inte uppfyller sina behov. Detta resonemang uttrycktes även av Maud Olofsson i en radiointervju. Ayn Rand som är en liberal tänkare uttrycker detta och det är också hon som inspirerat Satanismen. Men är det verkligen så?

Personligen så befinner jag mig långt åt vänster. Jag tror på att ge mycket och att ta mycket. Jag tror att om man är osjälvisk så får man så mycket tillbaka, det uppmuntrar andra att återgälda en och kanske inspirerar andra att vara likadana. Jag tror att om alla strävade efter att vara osjälviska så skulle världen se annorlunda ut.

Men vad tror ni? :)

 

 

Anmäl
2010-12-28 21:29 #1 av: Maria

Det är frågor jag ofta funderat över själv och det är väldigt intressant tycker jag.

Själv tror jag på godhet och att sätta andra före mig själv. Jag är alltid mer mån om mina näras välmående än mitt eget. Sätter oftast mig själv i andra hand och backar gärna utan att kräva upprättelse. Det låter väl gott??

Fast då kan man vända på det hela. Jag kanske i själva verket är en oerhört egoistisk människa. För det är ju trots allt genom att andra mår bra som jag själv också mår bra. Genom mina undfallande eftergifter så mår jag bra.

Visserligen gynnar det mina medmänniskor men gör det mig till osjälvisk eller rentav väldigt självisk? Klurigt det därFlört

/Maria

 

Anmäl
2010-12-28 22:11 #2 av: andreaslamufrom

Just det, du har en poäng :) Kanske är det så att vi är egocentriska men att olika attityder ger olika utfall. Har man lyckats sprida lite ljus då tycker jag att det är oväsentligt i vilket syfte det är, jag tror att vi har allt att vinna på det och då tänker jag på samhällelig nivå.

Jag tror om man inser att man inte är en isolerad varelse och att man beror på andra så har man tagit egenintresset till en ny nivå. Ett sorts upplyst egenintresse.

Jag tycker absolut att det du kallar "gott" är gott :) Och även om det är för din egen belåtenhet så tror jag att det är attityden som räknas.

Anmäl
2010-12-28 22:13 #3 av: Maria

#2 Jag håller med dig om att syftet är oväsentligt bara det gör gott och att det främjar mänskligheten.

Men det är ändå ganska intressant om syftet är för ens egen skull i grund och botten.

/Maria

 

Anmäl
2011-01-07 17:05 #4 av: Bergspuman

Jag tror också att man vinner mest (om man får uttrycka det så!) på att vara osjälvisk. Men samtidigt ökar risken för att icke osjälviska människor profiterar på ens gärningar och uttnyttjar dem för egna syften. Dessvärre kommer det alltid att finnas ett visst antal s k "onda" människor som inte vill, inte kan och inte har för avsikt att handla osjälviskt. Och som föraktar dem som är osjälviska och anser att de är dumma och lättlurade.

Jag förespråkar nog osjälviskhet med en viss aktsamhet, alltså hålla utkik efter tecken på att man blir utnyttjad och genast agera om det visar sig att det är så. Gillar inte att behöva kalkylera med misstänksamhet, men livet har lärt mig att det finns lite svarta själar här och var.

Anmäl
2011-01-13 16:19 #5 av: Casiopeia

Jag tror ju inte på begreppen "gott" och "ont" eftersom de förutsätter en objektiv moral, och allt är ju oändligt mycket mer komplext.

Själviskhet kontra ojälviskhet tycker jag är bättre begrepp att snacka om, jag tror att de är de två krafterna som styr allt vårt handlande. Det är dock inte direkt översättningsbara med gott och ont, allt man gör av empati är inte növändigtvis bra, och allt man gör av egoism behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. En handling gjord av misstriktad omtanke kan göra mer skada än nytta och att prioritera sig själv kan ibland vara nödvändigt för att ens omvärld ska må bra. Dessutom har vi olika medfödda förmågor att uttrycka empati, för en person med autistiska drag är det alls inte lätt att sätta sig in i och förstå någon annans känslor, men de är ju inte sämre människor för det.

Däremot tror jag precis som #0 att världen skulle bli bra mycket vackrare om alla drevs av empati före egoism. Om var och en försökte göra lite fler empatiska val än egoistiska. Och jag tror verkligen inte på Laveys idé om att man måste se vara tillfreds med sig själv innan man kan se till andra. Tvärtom är det min erfarenhet att det är de som har de sämst ställt som oftast är de mest empatiska medan de som har de för bra lätt glömmer bort att det finns de som har de sämmre, och de blir blinda för hur deras egna handlingar påverkar andra. Dessutom upplever jag att få saker är så givande som att hjälpa andra...

Anmäl
2011-01-13 19:49 #6 av: andreaslamufrom

#4 Du har en stor poäng och jag tänker likadant. Det finns det som vill utnyttja kärleksfulla människor för egen vinning. För mig är kärleken gudomlig och att förspilla den med oaktsamhet är något högst negativt. Så jag tycker också att man ska vara aktsam.

#5 Du har en stor poäng, ibland krävs att man är självisk för andras bästa vice versa. Jag tror att vad som är kärnan i detta är attityderna, vad vi har för attityder eller är det samma sak? Kan man lösgöra attityder från själviskhet/osjälviskthet? :S

Anmäl
2011-01-14 02:14 #7 av: Casiopeia

#5 Vet inte vad du menar med attityder, men vi har ju alltid ett aktivt val. För vissa (och i vissa situationer) är valet enkelt och man dras mer åt det ena eller andra hållet, medan ibland måste man stanna upp, tänka efter och prioritera om. Vad vi väljer och hur vi prioriterar är så klart en produkt av hur vi är skapta (jag var inne på autism och medfödd förmåga att känna empati) men även uppväxt, omgivning och samhälle. Det viktigaste är väl att man håller en pågående diskussion om etik och gör folk medvetna om att de faktiskt HAR ett val, för ofta handlar man ju på rutin utan att tänka på alternativen.

Anmäl
2011-01-14 12:13 #8 av: andreaslamufrom

Tråkigt materiellt inlägg i en intressant diskussion: Vi har ett val men ofta spelar ens miljö och tidigare erfarenheter in så att jag tror inte att det alltid är så enkelt att man "har ett val", jag tror att allt för många blundar för de sociologiska faktorer som skapat oss, mer konkret kriminella som hamnar väldigt fel, jag tror inte det känt att de haft ett val utan jag tror att det inte har funnits i deras möjlighetshorizont att agera annorlunda.

Men precis som du skriver är det då viktigt att man vidgar deras horizont (hur stavas detta??) men det är svårt att veta vilken horizont som ska vidgas innan brott och dyl. har skett, skadan är redan skedd och kommer att ske. Dagens samhälle marginaliserar stora grupper, allting är en marknad och ingen tar ansvar. Att folk blir antisociala och själviska är en naturlig produkt. Sen kan man ju givetvis upphöja sig i samhällets hierarki och vara minst lika "svinig" och självisk för den delen.

Det betyder inte att marxism-leninism är lösningen utan jag tror att det är staten som problemet. :)

 

Anmäl
2011-01-14 12:25 #9 av: Maria

#8 När ni ändå är inne på "val" så handlar det också om att orka välja.

Alla människor är olika "själsligt rustade" tror jag och en del är mer sårbara än andra och då faller ordet "val" ganska platt.

Jag tror visserligen att vi påverkas av vår miljö men jag tror när det kommer till sådana här markanta skillnader i personlighetsdrag som själviskhet/osjälviskhet så handlar det mycket om arv.

Vi föds helt enkelt olika. (tror jag)

/Maria

 

Anmäl
2011-01-14 12:33 #10 av: andreaslamufrom

Denna själsliga rustning, tror du att den kan vara ett resultat av miljön? Precis som du säger faller valet ganska platt eftersom vi är olika, det är det jag försökte framhålla.

Jag har svårt att tro på arv på det sättet, att man föds till att bli något. Jag tror helt på det miljömässiga även om visst arv finns men jag tror inte att det präglar en människas personlighet så tydligt. Du kanske föds till att ha kort stubin men miljön kan ju förstärka eller tona ned detta. Får du en harmonisk uppfostran och lär dig tala igenom saker istället för att skrika och vara arg (väldigt dåligt exempel men) komme du med all sannolikthet inte vara en person som har nära till ilska som om du skulle få en motsatt uppfostran.

Tror jag :)

Anmäl
2011-01-14 12:52 #11 av: Maria

Visst kan man säkerligen tona ner personlighetsdrag med uppfostran lika väl som att förstärka vissa drag men jag tror ändå att mycket sitter kvar.

Det är väl aldrig bra att komma med egna exempel men jag tänker på mig själv som har ett ganska häftigt temperament och kort stubin. Hela min barndom så tonades detta ner. Man skulle vara tyst, väluppfostrad, och inte "gå i taket" och det har väl format mig så klart men jag har fortfarande kvar detta drag om än i mindre omfattning kanske än om jag fått en annan uppfostran.

Jag tänker också på syskon, t.om tvillingar, som kan ha så olika sätt och personlighet trots att de uppfostras i samma familj med samma förutsättningar.

Även djur har olika, om man nu kan kalla det personligheter. Jag har två katter som jag har haft sedan båda var små kattungar. De är varandras motpoler helt och hållet. En galenpanna och en ljuvligt stillsam katt.

Bara funderingar...Glad

/Maria

 

Anmäl
2011-01-14 15:29 #12 av: andreaslamufrom

Ja det är sant. Jag är väldigt olik min syster, vi är som dag och natt i vissa avseenden. Jag har bara svårt att tro att man föds till någonting, det är något som säger mig att det är fel. Det känns som dom tankebanorna använts av rasister (rastänkande) eller att man tänker sig att arbetarklassbarn är dömda att vara just arbetarklass för att pappa och mamma är det, eller kasttänkande och dylikt. Nu antyder jag absolut inte, Bumbleboo att du skulle ha nån som helst anknytning till detta(!).

Men jag och min systers olikheter, kan det vara för att något hände under spädbarnstiden och framåt? När jag tänker på det så föddes vi i helt olika faser i mina föräldrars förhållande, jag föddes ganska tätt efter de flyttade ihop och det var jag, mamma och pappa och allt var lysande med jobb och dylikt för de båda (glada 80-talet), de umgicks inom sina slutna kretsar (kompisar från gymnasietiden) och jag med deras barn (hade två bästisar som jag alltid lekte med). Min syster föddes senare, några år innan förhållandet skulle spricka, precis vid 90-talets stora kris, hon hade en bror som inte ville ha henne och var avundsjuk på den kärlek hon fick, mamma och pappa bråkade ganska mycket, vi hade ny lägenhet och mamma och pappa umgicks mycket med grannarna på gården (flera barnfamiljer) och vi barn umgick med grannarnas barn ganska varierat (alla lekte med alla mer eller mindre och vi var ett gäng på 6-8 ungar som träffades i lekparken).

De största skillnaderna mellan oss är att jag är väldigt lugn medans hon är tvärtom (kan inte sitta still), jag är ganska tillbakadragen medans hon aldrig kan vara ensam, hon blir skitförbannad vid en konflikt och kan inte diskutera utan att bli förbannad och går därifrån medans jag lugnt och metodiskt försöker prata ut. Kan inte detta vara faktorer som skapat oss snarare än att vi föddes till det?

Vad tror du?

Anmäl
2011-01-14 15:35 #13 av: Maria

Jag kan förstå er historia och vad som kan ligga bakom men det förklarar ändå inte varför tvillingar t.ex kan vara så olika.

Att födas med en personlighet tycker jag snarare är precis tvärtemot "rastänkande" som du är inne på. Rastänkandet talar ju sitt tydliga språk i att du vill stöpa alla i en och samma form till utseende och gener men vem fick kämpa med hjärntvättning? Människor går inte på detta. Vi vet att vi är olika. För att tänka lika måste vi indoktrineras eller hjärntvättas ordentligt.

Tror du att ett nyfött barn är ett "oskrivet blad" som vi kan forma hur vi vill? Det tror inte jag.

/Maria

 

Anmäl
2011-01-15 00:56 #14 av: Casiopeia

#13 Jag håller nog med bumbleboo där, jag tror inte vi är oskrivna blad när vi föds (även om det vore lättare om det var så) och håller inte med om att det är rasism. Snarare tror jag det är farligt att förneka att vi alla är unika och oavsett vad man gör så kommer vi alltid vara det. Så länge som man ser tillgången i mångfalden så är det nog en insikt som kan öka vår förståelse och respekt för varandra snarare än tvärtom.

Jag är väl lite färgad av att jag själv har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som är medfött och som präglar min personlighet. Fick min diagnos nyligen och har genom det intresserat mig för olika typer av bokstavshandikapp och hur folk fungerar. Det är självklart att miljö är jätteviktigt, men arvet kan man inte bortse ifrån. Just empati t.ex. är ju en sak som går att visa på i test där man vet att vissa personer har en medfödd lägre eller högre förmåga.

Sen tror jag det är en fara i att utgå från att alla har samma grundförutsättningar och att man kan skylla allt på miljön. Det skulle ju innebära att det finns ett enda ultimat sätt för alla t.ex tillgodose sig kunskap, bli lyckliga och bra människor. Jag tänker t.ex. på skolan där alla förväntas följa samma utvecklingskurva och de som är efter eller före pressas  fram eller tillbaka för att passa in i det som anses vara "normalt". Detta är ju ett tänk som var populärt i mitten på förra seklet och som fortfarande lever kvar till viss del. Det var ju inte länge sedan en dyslektiker ansågs vara "korkad" för att den inte kunde läsa, idag får samma barn en specialpedagog som förklarar på ett annat sätt... Hjärnan är en aldeles för komplicerad apparat för den typen av generaliseringar.

Anmäl
2011-01-15 12:27 #15 av: andreaslamufrom

#13 Nej det förklarar inte varför tvillingar kan vara så olika, det har du rätt i. Men jag har också svårt att tro att tvillingar har exakt samma erfarenheter efter födseln, men precis som du säger så faller ju min teori med mig och min syster på detta.  :)

Jag är blivande pedagog och är ganska beläst på just det här området och jag tror att myten om att man "formar" ett barn hur man vill är just en myt. Jag tror att lärande kommer innifrån, barnet skapar sig kunskaper och det är genom att hela tiden låna erfarenhet ifrån vuxna och andra barn.

#14 Man måste ta hänsyn precis som ni säger att alla är olika, lärande är inte en reproduktion utan det är oerhört mer komplext, den moderna pedagogiken som har mycket ifrån Vygotskij och Dewey handlar om att motverka likhetstänkande så att jag tror att de här tankarna om att alla är olika är mycket integrerade och högst aktuella i dagens styrdokument. Men det betyder ju inte att det ser ut så i verkligheten givetvis men styrdokument med målstyrning är hur man kan gå tillväga i den liberal-demokratiska staten.

Ja, jag tror att barn formas av den miljön de växer upp och existerar i och att de "lånar" erfarenhet från vuxna och andra barn för att utveckla sin egen person. Men detta kan utgå ifrån en viss grund som barnet har med sig vid födseln, jag tvivlar därför jag har ingen direkt grund för dessa påståenden (att miljön är allt), det är bara en bild jag har, de studier som Casiopeia talar om skulle jag gärna vilja läsa och är det så att arvet har större betydelse än vad jag tror så är det väldigt intressant. :)

Anmäl
2011-01-15 18:52 #16 av: Casiopeia

#15 Det är ju jättebra om skolan håller på att förändras på det området, för det slår verkligen fel. Tänker dels på barn jag känner som varit överbegåvade och därför tvingats sitta sysslolösa på lektionerna istället för att deras talang uppmuntras till mina egna erfarenheter av att bli idiotförklarad i skolan för att jag inte kunde ta till mig information på det sättet som det förväntades, för att sedan lyckas hur bra som helst när jag fick det förklarat på ett annat sätt som vuxen. Men det är väl en trög process antar jag.

Jag har lite för dålig kunskap om psykologi och forskning på området för att kunna hänvisa till några bra källor, men som jag uppfattar det så pågår det väl just nu ett paradigmskifte i hur man förhåller sig till arv kontra miljö och hjärnans utveckling. Inom forskningen om neuropsykatriska funktionshinder har det ju hänt massor på kort tid och det kommer nya rön hela tiden.

Om man ska återgå till frågan om empati så kommer jag att tänka på spegelneuroner, det är ju en relativt ny upptäckt som anses påverka vår förmåga att uppleva empati. Spegelneuronerna är nervceller i hjärnan som reagerar när vi ser en annan individ utföra en handling så vi kan förstå och känna vad den gör. De anses vara viktiga för inlärning och språk, och vissa påstår att störningar i det här systemet kan vara orsaken till autism.  Hittade en wikipediartikel om ämnet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Spegelneuron

Att våra känslor, kognitiva förmågor och tankar till stor del styrs av hur hjärnan är uppbyggd, kemiska sumbstanser, elektriska impulser etc enligt en komplicerat system är väl de flesta överens om. I sådana fall är det ju inte konstigt att avvikelser i hjärnans funktioner gör att vi får olika personlighet? Precis som vissa är allergiska, vissa har diabetes, och vissa har lättare att få hjärtproblem beroende på sina genetiska förutsättningar. Vissa begåvas med starka ben och är duktiga på att springa och andra är extremt musikaliska eller duktiga på matematik. Visst kan de flesta bli bra på att springa, sjunga eller räkna och hur de lyckas beror självklart på miljön- deras omgivnings förväntningar och deras utbildning, men det krävs ändå något extra för att kunna springa som Usain Bolt, komponera musik som Beethoven eller lösa matematiska problem som Arkimedes. På samma vis tror jag att alla kan vara mer eller mindre begåvade på empati, även om man till viss del kan lära sig det...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.