01 ALLMÄNT

Språkligt?

2010-07-12 22:56 #0 av: Maria

OT

Det här blir en otroligt luddig fundering som kanske inte passar här (eller någon annanstans) men tror ni att det har stor betydelse hur man uttrycker sig?

Vissa människor har talets gåva och vissa människor uttrycker sig otroligt väl skriftligt.

Hur mycket man än anstränger sig så kanske man ändå inte får fram sin mening...trots att man har så "kloka" tankarFlört

Min största svenska idol är Nils Ferlin. Mästarnas mästare på små kloka klurigheter och att fånga livets ledsamhet i få ord.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg. Kanske är det värmen...Oskyldig

/Maria

 

Anmäl
2010-07-13 00:41 #1 av: Maria

Eller också vill jag påtala att jag är klokare än vad jag verkar när jag skriverFlört

/Maria

 

Anmäl
2010-07-13 01:15 #2 av: AnneN

Jag tror absolut att det har betydelse hur man uttrycker sig men även vilken typ av människor man försöker kommunicera med...

Tex om man ska prata med en 6-åring så bör man kanske inte uttrycka sig på samma sätt som om man pratar med en professor och tvärrt om.

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2010-07-13 01:18 #3 av: Maria

#2 Absolut. Det är en viss skillnad.

Men om man bortser från "publiken" och bara försöker skriva vad man menar så är det inte alltid så lätt...Obestämd

/Maria

 

Anmäl
2010-07-13 01:41 #4 av: AnneN

#3 Näe det är ofta svårt att få ner sina tankar, känslor, mm i ord.

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2010-07-13 01:46 #5 av: vimes

Jag ska försöka svara senare (imorgon kanske), för det här är ett intressantare ämne än du ger det credit för. Liksom, vad gör vi egentligen när vi tänker? Vad gör vi egentligen när vi kommunicerar? Och vad innebär det egentligen att ta del av någon annans tankar och ord? Det är stort.

Anmäl
2010-07-13 02:19 #6 av: Maria

I mitt dagliga arbete (neuropsykiatrisk epidemiologi) så intervjuar jag människor i olika åldrar, mestadels äldre.

Det blir ett möte oss emellan.

"Patienten" är min, nästan en heldag, med mängder av somatiska tester, intervjuer, psykologiska minnestester, kognitiv funktion osv.

I våra studier så har lingvistiker varit inblandade så detta ämne är inte främmande men ändå....

Kan vi mötas? Vad händer med ett "endagarsmöte"? Släpper man loss saker man inte tidigare vågar prata om med en främling? Stänger man till? Beror det på personkemin?

Kommunikation människor emellan är fortfarande för mig ett frågetecken?????

/Maria

 

Anmäl
2010-07-13 21:29 #7 av: vimes

Förut var jag nog av åsikten att vi egentligen inte kan tänka tankar vi inte kan formulera språkligt. Jag har hävdat att form och innehåll egentligen är samma sak - att vi inte kan formulera något utan ett innehåll och likaledes inte kan hysa ett innehåll vi inte kan formulera. Men detta tycks mig numera vara en alltför förenklad uppfattning.

Jag tror att man kan säga att vi i bästa fall är som ett isberg. Toppen av isberget är känslor och tankar som vi kan formulera. För, jag har märkt på mig själv att jag kan ha långa tanke- och bearbetningsprocesser där jag halvt om halvt undermedvetet barbetar tankar och känslor, och dessa kan ibland kristalliseras och så att säga flyta upp till en fullt medveten yta där de kan formuleras verbalt.

Men till detta kommer hela den här saken med mötet människor emellan. Jag har vid ett annat tillfälle klippt in min persentationstext härifrån ifokus, och tänker inte göra det igen, men det tycks mig som en omöjlighet att verkligen mötas - att verkligen förenas i tanken (vilket kanske är varför sex är så laddat och känslomässigt viktigt för oss civiliserade människor - vi kan förenas, verkligen mötas, i köttet). Vi kan aldrig - någonsin - vara säkra på att vi har förstått den andres tankar utifrån orden, och likaledes kan vi aldrig vara säkra på att den andre har förstått oss. Vi lever alltid i den bubbla som är vår egen subjektiva värld, föreställningen om den andre och dennes tankar är alltid just en föreställning.

Anmäl
2010-07-15 01:34 #8 av: rolnor

#7 Men det är väl ibland bättre ibland sämre, ibland känner jag mej förståd? Får en liten känsla av att du "kärat" ned dej i tanken att vi aldrig kan mötas (förutom i köttet som du nämner, vilket jag inte tycker är helt korekt, det finns mer eller mindre perversioner mellan människor, våran sexuallitet är färgad av våra projektioner).

Jag tycker att om jag bjuder på mej själv i ett möte, bara kanske med kassören/kassörskan i en butik så kan jag känna närhet, och det tycker jag räcker långt, tanken att vi är så långt ifrån varandra tycker jag mest skapar onödig ångest.

Anmäl
2010-07-15 11:04 #9 av: Maria

#8 Jag håller nog med er båda. (Vimes och Rolnor).

Den här känslan av att "ett möte" har skett kan visst uppstå men då är ju frågan (om det gäller en främling) Har vi båda känt likadant? Eller var det bara jag som fick den känslan?

Jag tror att val av partner har med mycket att göra som sexualitet bl.a men den stora gemensamma nämnaren är nog ändå att man känner extra närhet till denna människa. En själsfrände om man så vill kalla det. En människa som man upplever som mer själsligt nära än andra.

Trots att jag och min man har varit ihop i 30 år och formats tillsammans så kan både han och jag uppleva varandra som främlingar emellanåt. När man inser att vi diskuterar men förstår varandra inte ändå.

Sedan finns stunder då vi bara kan byta en blick eller en snabb kroppskontakt för att veta vad den andre menar (på ett ungefär)Flört

#8 Jag förstår inte riktigt vad du menar med perversioner. Delar man samma sexuella lust så borde ju det mötet bli stort även om det går under rubriken perversion.?

/Maria

 

Anmäl
2010-07-15 14:39 #10 av: rolnor

Jo, perversioner kan ju matcha varandra och det lilla jag kan om Freud var att han ansåg att ett sådant möte är mycket bättre än inget alls. Det jag menar är att vi färgas av våran uppväxt och denna färgning finns med oss även i "sänghalmen".

Anmäl
2010-07-16 21:49 #11 av: vimes

#8: Fan, Rolnor. Först ville jag skriva ett ganska beskt svar till ditt inlägg, men jag la band på mig själv och funderade lite.

Alltså, du har ju så klart en poäng i att jag har "kärat ner mig" i en tanke - en syn på världen. Jag är väl en typisk rödvinsfilosof (jag skriver de flesta av mina inlägg nykter dock Flört) som gärna vill att filosofin ska vara poetisk. Jag kanske borde varit akademiker i Tyskland under det tidiga 1800-talet?

Det här är egentligen en rätt intressant deltråd (fast jag känner att den är väl OT här): hur väljer vi vår filosofi? Vad vill vi ha vår filosofi till? Jag har varit på väg att ta upp det här tidigare när jag för någon vecka sedan upptäckte att något rätt banalt som ett ovanligt gott humör helt ändrade vad jag tyckte om vissa tankegångar jag omhuldat tidigare. Får kanske återkomma hit.

#6: Jag vill tro att det finns något meningsskapande i mötet mellan två människor ändå. Att vi på något vis, tillsammans, kan skapa tanke och mening genom att mötas. Det är möjligt att vi båda får med oss olika saker från ett möte, eller att bara den ena parten får med sig något, men samtalet är, i varje fall för mig, en förutsättning för tankeutvecklingen.

Vad jag vill säga här är alltså, i relation till huvudinlägget, att kommunikationen inte bara är till för att förmedla våra tankar. Jag kan tänka mig en radikal ståndpunkt (jag vet inte riktigt vad jag anser om den) där man menar att kommunikationen aldrig förmedlar tankar. Utan att vi, när vi kommunicerar, skapar sammanhang och meningar, som sedan eventuellt kan ge anklang i oss själva. Precis som med kulturupplevelser är kommunikation något som händer emellan två subjekt (eller objekt i kultursammanhanget... om man vill) snarare än en enkelriktad förmedling.

Anmäl
2010-07-16 22:03 #12 av: rolnor

Skönt att du kunde lägga band på dej, jag inser att det var provocerande, men det var inget självändamål med det, utan jag kände att det kanske låg nåt i det jag skrev som kunde vara viktigt.Glad

Anmäl
2010-07-20 21:43 #13 av: Furatekken

Jag är lite allergisk mot vissa (främst med makt) som är vältaliga. Jag får en känsla av att dom fått fördelar p.g.a att dom har den förmågan, att dom använder långa meningar med svåra ord för att verka smartare och mer bildade. Själv orkar jag inte lyssna på en sån människa. Kanske för att jag är mer av en bild-människa än en ord-människa. Där lät jag lite hård men det är för att få fram vad jag menar.

Anmäl
2010-07-20 22:00 #14 av: rolnor

Jag minns en period för flera år sedan då uttrycket "de fakto" användes flitigt bland politiker, tycker att sådant är lite som "kejsarens nya kläder" ren smörja...

Anmäl
2010-07-24 01:26 #15 av: Stevo

#14

Vad menar du?

mvh
Stevo

Anmäl
2010-07-24 04:10 #16 av: rolnor

Att man försöker använda språket för att framstå som "smart" genom att använda moderna uttryck, exempelvis så pratar man ju idag om "glykemiskt index" GI, förr så pratade man om snabba och långsamma kolhydrater istället, mycket enklare att förstå.Skrikandes

Anmäl
2010-07-25 00:40 #17 av: Stevo

#16

För mig är språket ett verktyg. Jag försöker använda de ord som på bästa sätt förmedlar det jag vill ha sagt. Jag tycker t.ex. att begreppet "de facto" är mycket användbart, inte för att jag vill verka smart utan för att det är ett begrepp som tydliggör att det rör sig om ett faktum, och inte något löst tyckande. Man skulle kunna anse att "i själva verket" är ett bättre uttryck, men jag ser inga problem med att det finns synonyma begrepp.

Jag tror att det är ganska ovanligt att man försöker göra sig märkvärdig genom att använda svåra ord, men det är förstås min egen högst personliga bedömning, som speglar mina erfarenheter av hur språket används.

mvh
Stevo

Anmäl
2010-07-26 16:47 #18 av: spliff

@bumbleboo: Det ligger så mycket annat än ett direkt budskap i något man säger, själva faktabiten/innehållet är en relativt liten del. Det som sedan väger in är bland annat ordval, kroppsspråk, tonläge, stämning, vad som tidigare sagts, vad som förväntas med mera. Jag tror att det vi vardagligt, och lite slarvigt, kallar personkemi består till största delen av just dessa komponenter, likaså en persons sociala förmåga. Precis samma sak gör att vi uppskattar en duktig författare som lyckas välja precis rätt ord för att förmedla en lika precis känsla (som i sig kan vara en oprecis känsla).

Jämför till exempel med att räcka över en inslagen present till någon. Gör man det med ett leende på läpparna kommer personen förmodligen bil glad. Gör man det med bortvänt huvud, utsträckta armar och skräck i ansiktet skulle mottagaren knappast våga öppna paketet.

Lika viktigt är det att känna en social brygga i själva orden. Att uttycka sig med fackspråk (som neuropsykiatrisk epidemiolog antar jag att du har en bred flora av facktermer) skapar inte en sådan brygga. Det gäller att känna av den andres nivå och försöka anpassa sig. Ju fler nivåer man kan nå fram till den andre på (gäller givetvis åt båda håll), desto bättre kontakt. Det är bådas vilja och möjlighet att nå dessa nivåer som avgör om kontakten blir lyckad eller inte.

Anmäl
2010-07-26 19:17 #19 av: rolnor

#18  Det var precis det jag menade med exemplet "De Facto", att använda sej av såna uttryck gör att avståndet mellan personer ökar istället för att minska, sen kan såklart fackspråk förkorta om det utövas av människor med samma arbete/intressen etc.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.