Annons:
Etikettokategoriserat-om-filosofi
Läst 5674 ggr
[rolnor]
1/14/10, 4:47 PM

Meningen med Livet

Ja, en sak jag funderat på är om väldigt onda människors liv har nån mening, den många tänker först på är kanske Hitler, hade hans liv nån mening? Älskade han någon? Sin familj?

Handlar det om att man ska njuta i någon mån? (kan en sadist och torterare förmodligen göra, på sitt sätt).

Och var går gränsen,? En hund eller katt, häst andra husdjur kan ju knyta an till en människa, förutom att dom får mat av oss, har deras liv nån mening? En amöba? En växt?

Annons:
AnneN
1/14/10, 6:28 PM
#1

Jag tror alla liv har en mening och att allt som händer har en mening, menjag tror inte någon människa har lyckats komma fram till vad den egentliga meningen är.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

[rolnor]
1/14/10, 8:15 PM
#2

Tanken var att vi ska fundera kring detta, själv ser jag liv som själva meningen, kanske är mänskligt liv, mötet mellan oss i kärlek det än så länge starkaste uttrycket för mening här på Jorden?

vimes
1/15/10, 1:51 PM
#3

Hilter hade nog mer mening i sitt liv än de flesta av oss här.

Men jag tycker du börjar nysta i fel ände, onda människor och djur, växter, amöbor. o.s.v. Grundfrågan borde vara om livet har någon mening för människan (människan i stort och smått, "ond" som "god")?

Jag misstänker att du anser det.

Jakten på meningsfullhet är nog filosofins och den tänkande individens viktigaste uppgift (i varje fall under de senaste 150 åren). Men i någon mån måste man nog veta vad man menar med "meningen med livet", jag är inte helt säker på vad du menar i huvudinlägget, och jag är inte heller helt säker på vad jag själv menar i det här inlägget.

Så, vad är meningen med livet, enligt Rolnor?

[rolnor]
1/15/10, 3:12 PM
#4

Bra kritik, för jag vet inte var jag ska börja, helt riktigt.

För mej finns det som mest mening i mitt liv när jag möter en annan människas blick i djup kärlek, då förstår jag poängen med tillvaron, att vi är som "fyrar" som vill dela ljuset inom oss, för en del är det enkelt, för andra (som mej) är det svårare, men inte omöjligt, förstår du vad jag menar? Samtidigt kan jag känna samma (fast inte lika stark) samhörighet med husdjur, så vi människor är inte ensamna om att se det här, det tycker jag är viktigt att konstatera. På vilket sätt menar du att Hitlers liv hade mening, menar du att han förverkligade sej själv, även om det var ondska som drev honom?Glad

vimes
1/15/10, 4:37 PM
#5

Ja, jag tror att jag förstår vad du menar. Såhär skrev jag på min presentationssida här på iFokus för ett tag sedan:

"Jag tror egentligen inte att två människor kan mötas. Att tankar verkligen kan förenas. Att vi verkligen kan sträcka oss ut och röra vid varandra. Sist och slutligen är nog också insikten om vår subjektivitet det som fäller oss, den omgivande världen så som vi uppfattar den är bara ett uttryck för oss själva.

Men jag tror att det är gott att försöka. För konsumerandet av andras tankar är också en skapande verksamhet. Och vi vill ju så gärna, vi vill ju så gärna sträcka oss ut och förvissa oss om en existens bortom oss själva, inte sant?

Jag tror att det mesta vi gör, gör vi för att hantera den ensamhet det innebär att vara människa."

Jag är däremot inte säker på att jag menar att denna strävan efter kontakt med något bortom oss själva är meningen med livet (därmed inte sagt att det inte kan vara det för dig).

Jag tror att man måste bestämma sig för huruvida man menar att meningen med livet är något universellt eller individuellt. Om man menar att "kontaktsökandet" är en universell mening med människans liv kan man helt klart ifrågasätta huruvida exempelvis Hitler hade någon mening med sitt liv.

Jag menar nog att Hilter upplevde en enorm meningsfullhet med sitt liv. Och jag menar nog att det nog kan finnas en större mening bortom det mänskliga, Hitler måste upplevt sig själv som en världsomstörtande kraft, med en extremt meningsfull plats i historien. En existens bortom mänskliga drivkrafter och mål. På något vis ett verktyg för historien, för världsanden. Måste ha upplevts oerhört menigsfullt, tänker jag mig.

(Disclamer: Jag anser att Hitler var ett arsle och den värsta katastrof som drabbat mänskligheten. Bara så att ni inte får några idéer.)

[rolnor]
1/15/10, 4:44 PM
#6

Jag tror att jag förstår problemet med Hitler, frågan är om vi behandla makt som mening? Dom mest fragila och finaste viktiga delarna av mej skulle inte kunna överleva ett sånt liv som Hitler levde, hans livsval att procicera sitt hat mot vissa folkgrupper, han skulle inte kunna se och känna det jag gör, det går liksom inte ihop???

Ensamheten förstår jag, men visst mildras den i ett möte, med andra, blir mer uthärdlig?

Annons:
Maria
1/15/10, 9:02 PM
#7

Jag tror också Hitler var extremt nöjd med sig själv och sitt verk. Han kände sig säkert både missförstådd och sviken när han dog. Hans liv var säkert meningsfullt för honom .

Jag tycker om Vimes mening " Jag tror att det mesta vi gör, gör vi för att hantera den ensamhet det innebär att vara människa"

Vi söker hela tiden det här speciella "mötet" med en annan människa (djur) men jag tror aldrig att vi kommer att nå hela vägen fram. Det är ändå denna strävan som gör att människor fortsätter att söka och försöka.

Jag jämför själv med mitt förhållande med min man. Vi har varit tillsammans sedan jag var 18 år. (30 år totalt) Vi skrattar på samma ställe, fyller i varandras meningar, och känner av små yttringar men ändå så är vi varandras främlingar emellanåt. Det glimrar till något främmande…och ändå är det denna människa som står mig allra närmast. (Inte känslomässigt för vi har en son och då handlar det om att älska någon ovillkorligen men som är en egen fri människa med ett eget oberoende liv) utan det här handlar om att vi är olika människor/själar men kämpar så för att klamra oss fast vid varandra och där passar Vimes "mening" så väl in.

Sedan har vi säkert olika preferenser om vad som gör att vi känner "närhet" till vissa andra. kanske räcker det med att man uttrycker samma mening/livsåskådning som kanske för Hitler eller så kräver vi mer "andlig gemenskap". Även där fungerar vi säkert väldigt olika.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

vimes
1/15/10, 9:32 PM
#8

Jag tror inte att Hitler själv uppfattade hatet som sin främsta drivkraft. (Ibland tycker jag att det är en svaghet i vårat sätt att tänka idag, post-Freud,  när vi alltid vill reducera allt till psykologi. Det är mycket möjligt att vi vinner någon form av sanning genom detta förhållningssätt till världen och människan, men jag tror att mycket förståelse går förlorad.)

Hur som helst. Idag tycks det finnas två emot varandra stående "meningar" man kan välja (och formulera på lite olika sätt, men de är i grund och botten två rätt distinkta saker tror jag). Å ena sidan "det goda livet" (uråldrigt antikt tema, se Epikuros) och å andra sidan "självförverkligande" (nyare tror jag, härstammar från 1800-talets romantik, kanske…).

Här verkar vi diskutera någon aspekt av självförverkligandet. Tanken är väl, som jag skrev och Bumbleboo citerade, att hantera sig själv i mötet med andra människor. Att bekräfta sin egen existens genom att bekräfta andra människors existens.

Eller så kan vi göra biologi av allt och säga att människan är ett socialt djur och följaktligen är det viktigt och meningsfullt för oss att skapa relationer med andra. Men sådan förklaringar tilltalar i varje fall inte mig. Flört

[rolnor]
1/15/10, 10:52 PM
#9

Har haft en Steppvaran som jag kände samhörighet med, dom är solitära djur, inte flockdjur som vi människor, så den ödlans drivkraft att relatera till mej var inte ett uttryck för enbart "biologi" som jag ser det, men samtidigt flyter nog såna gränser ihop mer eller mindre(??). #8 Jag skulle nog vilja se den otimala lyckan som en kombination av "det goda livet" och självförverkligande, att dom går hand i hand. Sen kan man ju undra, det här med självförverkligande, att söka denna bekräftelse, upphöjelse, kanske göra det till sin livsuppgift istället för att njuta av sina nära och kära kanske, är det så lyckat egentligen? Sen måste jag nog säga att post-Freud tänkande också bidrar till förståelse, Hitler föddes nog inte med någon speciell antisemitisk gen utan hans förmodligen kärleksfattiga uppväxt blev bränsle till hans hat mot vissa folkgrupper, eller??Glad

vimes
1/16/10, 12:01 AM
#10

#9:

Angående steppvaranen: Jag tror nog, post-Freud Flört, att vi gärna projekterar oss själva på våra husdjur. Vi laddar dem med tillhörigheter och personlighet som nog ärligt talat egentligen bara är en utsträckning av oss själva. Precis som vi gärna gör med döda ting. Jag kan uppleva att min dator "jävlas" med mig, men det är ju förstås egentligen så att det finns mjukvarukonflikter i den som gör att jag inte upplever att jag kan använda den på ett önskat sätt. Datorn själv har ju ingen vilja, eller förmåga att "jävlas".

Det sagt, så tror jag också att vi gärna gör så med andra människor också. Eller rättare: sist och slutligen kan vi inte veta huruvida andra människor (eller steppvaraner) är på ett visst sätt, eller om det är egentligen är vi själva som laddar dem med de egenskaper vi uppfattar. Sist och slutligen kan vi inte (rent logiskt) bevisa existensen av något annat än oss själva (om ens det, vill vissa hävda!).

Angående "det goda livet" och självförverkligande: Det ligger säkert något i att det finns en poäng med att försöka kombinera dessa saker. Över huvud tror jag att det är svårt att leva i världen om vi inte kan finna någon njutning i den, en sådan existens tycks dömd att sluta i katastrof.

Jag tror att jag lägger någon vikt vid den skapande verksamheten. Och i någon mån går vi bortom den verkliga världen och in i oss själva när vi skapar, eller hur?

Över huvud tycks det här vara ett problem som vi människor har brottats med: hur vi ska både leva i världen och samtidigt finna en meningsfullhet.

Angående Hitler och Freud: Att psykologisera ger givetvis ett väldigt stort förklaringsvärde. Och visst kan vi i någon mån titta på Hitlers uppväxt (som vi egentligen inte vet så jättemycket om) och utifrån den förklara hur han blev den han blev. Visst, det ger en förståelse.

Det jag opponerar mig mot är inte att detta skulle vara något som ger fel förklaring, utan snarare att psykologiseringar tenderar att vilja vara den enda förklaringen. Vi tenderar, när vi tillgriper detta post-Freud-tänkande, att bortse från en rad andra faktorer som ger förståelse för det fenomen vi observerar.

Men så är jag också en flummig humanist som föredrar inlärningsspiraler, insikt och förståelse framför förklaringar. (Jag noterar slutligen att jag nog uppfattar det här som ett estetiskt ställningstagande.)

[rolnor]
1/16/10, 2:28 PM
#11

#10 Det är nog bra att vara humanist, men att vända sej mot flera decennier av forskning inom psykologi tycker jag är mindre bra, har själv gått i samtalsterapi i åtta år och vet en del om vad som kan gömma sej i det undermedvetna.

 Hade du träffat min Stepvaran så skulle du kanske se samma sak som jag, visst kan vi lura oss själva, men man ska inte underskatta djurs känsloliv och vilja/möjlighet att relatera till oss människor, tycker jag.

Sen vill jag ställa samma fråga igen; Vad är meningen med livet för dej?Glad

Freke
1/16/10, 3:18 PM
#12

Tror att Hitler hittade sin mening i sitt liv, och säker därför han tog sitt liv oxå?!

Skillnaden mellan honom och Stalin var väl att han inte skämdes för sina handlingar, då Stalin tog bort fler Judar än vad Hitler gjorde!

Men meningen med våra egna liv får vi nog veta den dagen då vi är påväg ur tiden, tror jag tiden som är innan är nog bara en resa med en massa händelser som man kan ha nytta av eller lära av.

Tror även att alla kan finna någon form av njutning i livet, om man inte kan eller kunde det? Så finns det ju inte direkt någon mening med livet över huvudtaget? för jag tror inte att vi finns i detta liv bara för att någon annan ska må bra av det? även om det är en del av anledningarna till att vi föds, för att tillfredställa våra föräldrar eller mor/far föräldrar.

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

[rolnor]
1/16/10, 3:24 PM
#13

#12 Skulle vilja ställa frågan igen till dej; Vad är meningen med livet för dej? Att njuta helt klart tycker jag, sen att relatera, både till levande och döda ting. Ser att du är hundintresserad, vad tror du om kärlek mellan t.ex. människa-hund? Jag tycker den är mycket genuin (har haft tre hundar själv) och på många sätt mer äkta än kärlek mellan människor, djur kan inte "spela" dom ÄR bara?

Annons:
Freke
1/16/10, 8:46 PM
#14

#13 Ja det är nog det som är meningen för mig och mitt liv..

Att förstå mig på de djur som ingen annan vill eller kan förstå sig på?
Ju jobbigare hund ju lättare för mig!?
Då hundar är av samma inställning som jag är eller tvärs om?

Jag likt dom är omedelbar.. Tänker efter inte före, säger precis vad jag tycker vilket ställer till det för folk.

Och med de diagnoser jag har så tacklar hundarna mina problem, då jag inte kan vara så omedelbar i handling utan nu sker tanke av och för  hundarna och inte personlig. Så saker går inte trasigt längre och jag behöver inte ta den medicinen som jag får utskriven (som bara gör mig trött och seg)

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

[rolnor]
1/16/10, 9:45 PM
#15

För min del handlar det nog mycket om att våga vara naken, inför livet och det/dom jag har omkring mej, att SE…

Freke
1/17/10, 4:38 AM
#16

#15 Naken? Har jag alltid varit, har inget att dölja och skäms inte för mitt förflutna, ser vad jag gjort och ser det klarare i och med att jag ändrat mitt liv och levene.

Och är inte ett dugg berörd över vad jag tagit och har inga problem med att stå för det.

Likväl som om jag fick chansen till att leva om mitt liv med den vetskap jag har idag om det jag gjort så skulle jag nog välja att göra samma saker och ta samma saker då jag är nöjd med mitt liv i det stora idag, finns väl vissa människor som jag skulle kunna välja bort ur bekantskap.. men men

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

[rolnor]
1/17/10, 2:31 PM
#17

Då har du alla anledning att vara nöjd.Glad

Maria
1/17/10, 2:39 PM
#18

Jag arbetar med populationsstudier och då när det gäller människor 70+. Vi gör bl.a djupintervjuer.

Det finns två grupper tycker jag mig se och den ena är de bittra. Bittra över att livet inte blivit som de tänkt eller önskat och dessa människor har jag svårt att tänka min har hittat sin mening med livet.

Sedan har vi de andra som har accepterat sitt liv. Är nöjda trots motgångar/sorg eller annat elände.

Så jag funderar lite på om det handlar om att vi accepterar våra liv och kan dö nöjda oavsett vad livet innehållit. Det kanske är meningen med livet? Att försonas med sin lott…

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[rolnor]
1/17/10, 2:43 PM
#19

Ja, kanske är det samma sak som att finna sej själv, i viss mån?

Freke
1/17/10, 4:25 PM
#20

Det är alltid bättre att ångra det man gjort!

Än att ångra att man inte gjorde det man kunde!

Är en av mina livsstolpar och ett av rättesnörena i mitt liv.

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Annons:
[rolnor]
1/18/10, 7:34 PM
#21

Vill inte släppa den här tråden utan att göra en utvikning;

Vi människor föds inte "färdiga", vi måste få spegla oss i en hel, vuxen person för att födas rent existenciellt. Om vi inte får det kan flera saker hända oss, en allvarlig konsekvens kan bli att vi går sönder i själen. En bok av Patricia Thudor-Sandahl "Om barnet inom oss" tar upp just detta. Hon beskriver i boken i sammanfattning vad psykologen Harry Guntrip (http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Guntrip)

kommit fram till, det som kallas objektrelationsteorin. Vi går sönder i huvudsakligen tre delar, det libidinala jaget (som är vår ursprungliga kärna, det lilla barnet) det antilibidinala jaget, vars uppgift är att plåga och förtrycka det libidinala jaget. Slutligen det centrala jaget, som vi identifierar oss med. Den här personlighetstypen kan kallas "narcisistisk personlighetsstörning". Det här kan vara mycket välfungerande människor, framgångsrika, med möjlighet att njuta av livet, men med en allvarlig begränsning, dom kan inte, genuint, älska, inte sej själva, andra, eller livet självt.

En person med den här problematiken kan också vända det antilibidinala jaget utåt, mot andra människor (eller djur) för att lätta på bördan, och det är här som mördare, misshandlare eller t.ex. våldtäktsmän kommer in. Om man betraktar det som Hitler lyckades med så är det här ett perspektiv man kan ha, han vände sitt inre hat mot vissa folkgrupper och fick andra att följa hans exempel (bördan finns hos oss alla, den varierar bara i storlek), sen finns det väl förmodligen en stor grupp som höll tyst eftersom dom var rädda helt enkelt. Det jag vill komma fram till är att en person med den här störningen aldrig kan nå fram till livets mening, som jag vill beskriva den, eftersom dom inte kan älska. Igen vill jag poängtera att vi alla befinner oss på en skala mellan "normal" och olika diagnoser. Det intressanta med den här störningen är att den är så socialt accepterad (och välfungerande) trots att den i grunden är extremt allvarlig. Kanske är det därför som många av oss fascineras av filmer med seriemördare, för att vi alla har den här potentialen?

vimes
1/18/10, 9:57 PM
#22

#18: Ja. Jag tycker att Nietzsches "eviga återkomst" är relevant här. I princip menar han att man ska leva/se på sitt liv så att man skulle vilja leva om det exakt så som det varit in i minsta detalj.

Jag tror det ligger mycket i att livet blir meningsfullt när vi har accepterat det.

Freke
1/18/10, 10:16 PM
#23

#21 Det är trots allt lättare att vara Galen i en sk. Normal värld än att vara Normal i en Galen för det gör en Galen..

Så det är nog tur att man är som är och inte som man ska..

Sen om man ska relatera till Hitler så led han nog av en massa diagnoser och ett egenhat utan dess like det var troligen därför han omgav sig med dessa unga blonda herrar som han gjorde!

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Maria
1/18/10, 10:23 PM
#24

Det är svårt att diskutera det här med olika "störningar" för var går gränsen? Vem sätter ribban? Vad är normalt? När får man en diagnos?

Psykologiska teorier finns det gott om men även en människa som (av oss andra, eller sig själv) fått en diagnos kan ha/känna en mening med sitt liv. Det är jag helt övertygad om.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

vimes
1/18/10, 10:38 PM
#25

Hrmf. Man kan bara konstatera att psykologin tillhandahåller sämsta glasögonen om man vill förstå 1900-talets totalitära strömningar.

[rolnor]
1/18/10, 10:40 PM
#26

Jag kan se mina problem före mina år i samtalsterapi, så för mej är det inte så konstigt, men om man inte sett sitt eget undermedvetna i någon utsträckning så blir nog psykologin mest en massa ord (och diagnoser). Sen finns det nog ingen ribba, bara flytande gränser, tror jag.

Maria
1/18/10, 10:50 PM
#27

#26 Jag tror man är ute på lite "farliga vägar"Flört om man förutsätter att andra inte sett sitt eget undermedvetna och därigenom inte skulle förstå sig på psykologi.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
cirrun
1/18/10, 11:05 PM
#28

"Galenskap behöver inte innebära enbart ett sammanbrott. Det kan också vara ett genombrott."

Ronald Laing brittisk psykiatriker, 1927-1989

" Blanda en kortvarig dårskap med ditt förstånd. Det är skönt att vara galen på lämligt ställe"

Horatius som var skald i det antika Rom, 65-8 f.kr.

Cool

[rolnor]
1/19/10, 2:25 PM
#29

#27

Jag tänker på hur det varit för mej, ska såklart inte tala för alla, ber om ursäkt.

[rolnor]
1/19/10, 2:30 PM
#30

#25

Hur menar du? Har du bättre glasögon?Cool

Maria
1/19/10, 8:29 PM
#31

#29 Du behöver inte be om ursäkt.Flört

Jag menar bara att många tror eller har uppfattningen att man måste har varit sjuk/deprimerad/ångestfylld/traumatiserad osv. för att kunna hitta sitt inre rätta jag. Jag förstår tanken att man varit "nere och vänt" och varit med om något nytt och tagit sig igenom detta och med detta så ska någon slags "visdom och självkännedom" komma.

Men jag tror likaväl att man kan hitta en mening med livet och även sitt "jag" eller "undermedvetna" eller vad man nu vill kalla det utan dessa upplevelser. Jag tror att man kan nå självkännedom på olika/andra sätt.

Psykologi är läran om psyket och behöver inte just innebära psykisk obalans och det finns som sagt en hel del "riktningar"…

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Franko]
1/19/10, 8:48 PM
#32

Meningen med livet kan nog vara en massa saker. Men jag tyker att nånnting verkligt meningsfullt att göra, skulle va …inte att bara överleva i det som är, utan… att göra nånting som tillför nånting nytt och förbättrande till världen. -Något stort eller någt litet.  Att man hittar sin livsuppgift.  (Men isåfall ska det vara nåntig man själv känner sig dragen till. Inte nåt som är efter andras förväntningar eller liknande).

[rolnor]
1/19/10, 8:50 PM
#33

Absolut, man kan mogna om man fått en bra start, man kan bygga vidare på den kärlek man fått och växa, av egen kraft och med "a little help from my friends" som det heter i visan.Glad

vimes
1/19/10, 9:51 PM
#34

#30: Jag menar att Hitler som hatisk men karismatisk galning med rädda propagandaslavar runt omkring sig inte gör sig speciellt bra som förklaringsmodell för 1900-talets totalitära ideologier.

Annons:
[rolnor]
1/20/10, 3:15 PM
#35

Det håller jag med om, och det var inte min avsikt att förklara någon ideologi överhuvudtaget, bara ett exempel på hur, kanske i hans fall, ett liv i sitt innersta väsen, kan bli meningslöst (och även destruktivt).Glad

Stevo
1/21/10, 12:29 AM
#36

#0

Jag tror att livet fullständigt saknar mening. Det är poänglöst. Visst kan vi skapa tillfällig meningsfullhet i våra korta liv på olika sätt, men att det skulle finnas en överordnad mening med mänskligheten tror jag inte. För att illustrera en tidslinje:

Ett universum blir till. I ett litet, i jämförelse, mikroskopiskt solsystem, på en mycket liten planet med vissa speciella förutsättningar utvecklas autonoma organismer som fortplantar sig och evolverar. Efter några miljoner år växer den lilla stjärna som planetens organismer är beroende av. Den slukar planeten i sin expansion och livet på den lilla planeten upphör, för gott. Tiden går och snart är de futtiga årmiljonerna av liv i detta solsystem inget annat än en obetydlig parentes i universums historia.

Meningsfullt? Näppeligen.

:-)

mvh
Stevo

[rolnor]
1/21/10, 1:51 PM
#37

Stevo, jisses vad deppigt, tror garanterat att vi människor kommer att befolka andra planeter, andra solsystem i framtiden, innan solen sabbar jorden, till att börja med. Sen kan jag i stil med mina andra inlägg inte låta bli att fråga; Har du någonsin älskat någon, människa eller djur?

vimes
1/21/10, 3:03 PM
#38

#36: Som icke-troende  håller jag förstås med dig om att världen saknar ett objektiv telos.

Men detta är inte samma sak som att det inte finns en allmänmänsklig mening.

Men visst, den avgrundsdjupa meningslösheten som den naturvetenskapliga världen uppvisar är något vi måste förhålla oss till om vi vill leva i världen.

[Franko]
1/21/10, 6:02 PM
#39

Det här med självkänsla…

Jag tror att man föds med självkänsla..  (eller kanske jag menar Själslig intelligens då? Iallafall ..är man i kontakt med sitt inre då)  ..Sen förlorar många den ..& sen kan man återfå den igen.

Stevo
1/21/10, 8:40 PM
#40

#37:

Varför skulle det vara mer deppigt för mig än för den som anser att det finns en övergripande mening med tillvaron? Jag tror att det för många är så att själva önskan om att det skall finnas en mening medför att man anser att det måste finnas en mening. Att det är en fullständigt irrationell slutsats gör ju inte dem mer deppiga för det.

Mina mänskliga behov försvinner inte för att jag anser att mitt liv inte omfattas av någon kosmisk mening. Jag vill också uppleva kärlek, vänskap, glädje et cetera.

#38:

Ok. För mig följer påståendet "det saknas en allmänmänsklig mening" av påståendet "världen saknar mening", men den uppfattningen förutsätter förstås andra - här ej redovisade - premisser.

Vad krävs enligt din uppfattning för att man skall kunna säga att det existerar en allmänmänsklig mening utan att för den skull tillskriva världen en mening?

mvh
Stevo

[rolnor]
1/21/10, 9:29 PM
#41

#38

Här tycker jag att du vidrör nåt väldigt viktigt; Naturvetenskapens oförmåga att förklara varandet för oss människor, utbytet av känslor mellan oss går inte att mäta med nån fysikalisk storhet. En rolig utvikning är ju (tycker jag) Large Hedron Colider-acceleratorn som man börjar få fart på, fysikerna hoppas att få en skymt av "gudspartikeln" Higgs-bosonen, den partikel som ska förklara bl.a. varför saker överhuvudtaget har nån massa. Man pratar ju idag inom astronomin att universum består av 90 procent "mörk materia" och "mörk energi" som man bara har vaga teorier om vad den består av egentligen; Så naturvetenskapen är inte mycket att luta sej mot i dag (men i mitt tycke superintressant). Jag tycker att det blir fel om man anväånder naturvetenskapen till att "avmystifiera" våra liv, vill gärna vända på steken, se så mystisk naturvetenskapen är!

Annons:
vimes
1/22/10, 9:11 PM
#42

#40: Jag har varit lite osäker på hur jag ska besvara dig, men gör ett försök nu. Jag noterar också, innan diskussionen är igång, att det är mycket möjligt att vi inte kan förstå varandra.

Egentligen är det hela rätt simpelt. Vi, människor, lever i världen. Världen vi lever i, världen vi uppfattar och världen vi tolkar är - och kan aldrig vara något annat - bara en utsträckning av våra egna subjekt. (Observera här att jag inte menar att det inte finns någon objektiv värld, bara att vi inte lever i den).

Det är min uppfattning att begreppet  - tankefiguren - "mening" (eller "meningen med livet") så att säga är idéhistoriskt präglat i den mänskliga världen. Viljan till meningsfullhet tycks allmänmänsklig.

[Franko]
1/22/10, 9:20 PM
#43

#9 Du säger att det nog inte är så verst lyckat att göra det här med självförverkligandet till sin livsuppgift.  Men jag tcker då att motsatsen att maan skulle strunta i sin självkänsla inte heller är så lyckat. Om man tex är gay(som jag brukar ta som éxempel) & det inte är så accepterat bland dom du känner. Tycker du att det inte är så viktigt då?  Tycker du att det viktigaste är att du får vara med ? 

Att förverkliga sig själv/lyssna på sig själv tycker jag inte bara är att skaffa sig sitt drömyrke eller drömhobby . Det behöver ju inte va lika viktigt för alla. Jag tycker det också har å göra med hur man är, hur man vill vara, hur man inte vill vara, att man säger vad man känner o tycker osv.

Tex Om alla du känner mobbar, om du inte vill mobba, gör du det ändå då bara för att det är viktigast att va med andra? Ger det all mening som behövs bara att vara med andra?

Tex om alla dom du känner är med i en sekt -där alla ligger med alla, barn och vuxna, dom dricker blod , och offrar andra människor ibland. Är huvudsaken fortfarande då att du har dom människorna i kring dig? Att du har din flock? Bryr du dig inte vad dom håller på med & tilloch med vad dom får dig att göra?

 Jag tycker att båda är viktiga.

[rolnor]
1/22/10, 10:15 PM
#44

Jag har levt och lever fortfarande mycket för att förverkliga mej själv, mina drömmar och mål, men jag tycker att det kan vara lite självförbrännande att inte se det som finns runtomkring, möten med människor kanske i första hand, jag har en bror som är ännu värre än jag på sätt och vis och vi har pratat mycket om det där, och det verkar som om det finns ett hål i själen som vi försöker fylla med "framgång" på våra respektive områden (jag är forskare och keramiker, han är musiker). Så jag är lite ambivalent till det hela.Glad

[Franko]
1/22/10, 10:25 PM
#45

Framgång pratade jag inte om. Framgång tycker jag mer har å göra med att man vill ha andras bekräftelse. Man vill va duktig. Det var inte det jag menade som självkänsla!

[rolnor]
1/23/10, 3:22 PM
#46

OK, jag tycker att man kan vara stolt själv av det man uppnåt, handlar inte bara om andras klappar på huvudet.

sven-g
1/24/10, 1:27 AM
#47

Vad som är ont vad som är gott, är subjektivt, upp till den som ser på saken. Även ändras våra värderingar, från en tids period till en annan tid. Helt klart är det beroende på de erfarenheter och den iformation som vi akumulerat. Vi är programerade av den kunskapen, dvs av andras ideer. Därför är det svårt att fälla dommar, om det vi inte upplevt själva. Detta är inget försvar eller kritik över det vi tar ställning till. Utan något jag tycker alla borde tänka på.

Stevo
1/24/10, 3:45 AM
#48

#42

Det är mycket möjligt att vi inte kan förstå varandra, men jag gör ett försök :-).

Jag tolkar föreställningen om "meningen med livet" som att det skulle finnas skäl till att människan existerar. En uttalad tanke, en avsikt ("detta är människan ämnad till"). 

Jag tolkar din uppfattning som att:

1. Det verkar finnas nedärvt i människan att vilja meningsfullhet.

2. Det är egalt varifrån denna strävan kommer (det behöver inte finnas någon avsikt från Gud eller "moder natur").

3. Att viljan finns där är skäl nog att anse att det existerar mening.

Låt oss därmed anta att orsaken till människans vilja till meningsfullhet är evolutionsbiologisk, att de individer som finner tillvaron meningsfull har större chans att överleva och fortplanta sig. Meningen med livet skulle därmed kunna reduceras till samma tautologi som Darwin upptäckte: den som är bäst lämpad att överleva är bäst lämpad att överleva. För mig blir dock en sådan hållning avseende "meningen med livet" innehållslös, den tillför ingen ny information. Jag tror heller inte att det är vad gemene man normalt avser med begreppet.

Om jag missförstår dig fullständigt får du gärna försöka utveckla ytterligare.

mvh
Stevo

Annons:
[rolnor]
1/24/10, 3:57 PM
#49

Meningsfullhet är ju något man måste känna? Går väl inte att "räkna sej fram till"??

cirrun
1/25/10, 1:40 AM
#50

där är en brännpunkt för den som söker mening, att naturvetenskapens förklaringar är så tråkiga i  allafall på lekmanna människans synhinna och därför föredrar många att just 'känna' efter något som verkar lova mer

har läst om matematiker som har tro  och att det finns nåt som vi inte än har kommit på

-är nyfikenheten en känsla eller varför vi tycker om grubbla och kommunicera eller säga emot varan?

[Franko]
1/25/10, 7:15 PM
#51

#46 Ja man mår bra av att åstadkomma saker, man isåfall om tävlar med sig själv tycker jag .

#47 jag säger då alltid att det är jag som tror det är såhär , jag säger inte det är såhär så lyssna på mig nu.

vimes
1/26/10, 4:39 PM
#52

#48: Nej, jag menar nog inte att "meningen med livet" innebär att det finns skäl (avsikt, mål) med människans existens. Snarare ser jag på meningsfullhetsbegreppet som att det finns skäl för människan att fortsätta existera.

Det säger kanske något om min syn på oss människor. Jag vill gärna frikoppla oss från den biologiska regimen, för mig innebär begreppet "människa" i någon mån att vi är något annat än natur.

Därav följer att jag inte kan se skäl till fortsatt existens (meningen med livet) i drifterna.

Dessutom är jag starkt skeptisk till evolutionsbiologi applicerad på mänsklighetens senaste 5000 år.

[Franko]
1/26/10, 5:09 PM
#53

#51 Enligt mig: Åstadkomma saker ger självförtroende. Vänner ger också självförtroende. Självkänsla är något annat. Man kan ha självkänsla & självförtroende på samma gång & av samma sak. Inget behöver utesluta det andra.

#44 Menar du att självkänsla har man först då man ligger på dödsbädden (för det är då man känner sig själv helt) ?

[rolnor]
1/26/10, 5:28 PM
#54

#53 Nej, och jag tror att många dör ovetandes om en stor del av sej själva.

Sweetelle
1/27/10, 4:15 PM
#55

När jag läser i denna tråden verkar olika skribenter tänka på olika saker. För mig är det precis som #49 skriver att meningsfullhet är något man måste känna, men det är personligt och en känsla, ingen filosofisk fråga alls enligt mig, även om man säkert kan påverka sin känsla genom att filosofera.

Jag vill uppleva meningsfullhet i mitt liv, genom relationer, upplevelser och genom att lära mig saker försöker jag skapa mig det. Jag känner mig tillfreds av olika saker och dessa försöker jag repetera för att få mer av denna känsla.

Däremot är frågan huruvida det finns en mening med livet en filosofisk fråga. För mig skulle då definitionen på "mening" vara att det har ett högre syfte. Något större än mänskligheten, och den här världen på något sätt. Något som inte överhuvudtaget har med en känsla att göra. Den meningen skulle ju varken bli större eller mindre för att jag kände den.

Många här har sagt att det finns en mening med livet men jag har ingenstans sett vad den meningen skulle kunna vara. Har någon ett förslag på vad meningen skulle kunna vara?

#37 "Stevo, jisses vad deppigt, tror garanterat att vi människor kommer att befolka andra planeter, andra solsystem i framtiden, innan solen sabbar jorden, till att börja med."

Jag har lite svårt att förstå hur du menar. Skulle det vara mindre deppigt att tro att ens barnbarnsbarnbarnsbarn skulle kunna leva på en annan planet? Är det själva fortlevnaden av mänskligheten som ger livet mening?

Om meningen med livet enbart är att få avkomma som kan leva vidare skulle det varken göra mig mer eller mindre deppig. Jag ser inte bevarandet av mänskliga gener som något meningsfullt, eftersträvansvärt eller ens positivt.  För mig är frågan om huruvuda det finns en mening med livet helt oväsentlig för hur jag skulle välja att leva, eller känna mig.

#52 Jag har ganska svårt för att tolka det du skrev. Du nämner att det finns skäl för människan till att fortsätta existera, vilka skäl skulle detta vara, eller kunna vara?

När det gäller evolutionsbiologi resonerar jag på liknande sätt som Stevo i #48, när det gäller orsaken till att människan normalt söker en mening med livet.

Annons:
[rolnor]
1/27/10, 4:57 PM
#56

Det jag tänkte på i inlägg #32 var hela inlägget jag svarade på. Jag känner att det är viktigt för mej att människosläktet kommer att finnas lång tid framöver, varför vet jag inte, kanske för att min omsorg om mina fadderbarn och brorsbarn (har inga "riktiga" egna) inte ska vara förgäves i det långa loppet?Glad

Maria
1/27/10, 5:35 PM
#57

#55 Jag har funderingar/förslag på vad meningen med livet skulle vara i #18 (som sagt bara en fundering)

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[rolnor]
1/27/10, 5:58 PM
#58

´Förstår inte helt hur du menar, livet kan ju vara så gräsligt orättvist, en del föds i kärlek och trygghet, andra får hålla till godo med det lilla, inte lika lätt för dom att vara tillfreds kanske? Att det kan vara motiverat att vara bitter ibland?

Maria
1/27/10, 6:03 PM
#59

#58 Livet är ett helvete för många människor men det finns de som har förmågan att acceptera och vara nöjda med hur det blev. "De har funnit sig i situationen" som man säger.

Är det motiverat att vara bitter? Ja säkerligen har många motiv men bitterhet tär på människor och en bitter människa har med all säkerhet inte funnit någon mening med någonting.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[rolnor]
1/27/10, 7:18 PM
#60

Instämmer, bitterhet är en återvändsgränd, likväl är det förståeligt, man lever sina sista år ensam och dör kanske i ensamhet t.ex. inte kul…

Sweetelle
1/27/10, 11:09 PM
#61

#59 Jag tror att det du nämner i #18 kan vara en viktig del i att uppleva att livet är meningsfullt och att acceptans av tillvaron antagligen är nyckeln till at få ett liv man känner sig nöjd och tillfreds med. På så sätt är det värt att eftersträva detta tillstånd av acceptans.

Dock tycker inte jag att det skulle kunna vara meningen med livet, ur ett större perspektiv.

Om man är religiös kan man ju tex se meningen med livet som att man lever här på jorden för att prövas och då har jordelivet meningen av en utgallring av vilka som skall bevärdigas att komma till himlen.

Jag tror egentligen att den viktiga saken för att kunna diskutera meningen med livet är att man försöker definiera exakt vad det är man menar med meningen med livet.

Min livsuppgift känner jag är att framförallt vara en god förälder och ge mina barn en så stabil grund som möjligt med mycket trygghet och självkänsla. Men jag tror inte det är meningen med livet, bara det jag har valt att göra med mitt liv och som gör mitt liv meningsfullt för mig.

cirrun
1/28/10, 1:38 AM
#62

"Alla djur utom människan vet att livets  huvudsakliga mening är att njuta av det"

Samuel Baulder

Tungan ute

…att försöka ta reda på meningar är  förstås en del av njutningen…

Annons:
[rolnor]
1/28/10, 4:56 PM
#63

#61 Men då kan man väl säga att det är din mening med livet?

Måste man inte se det ur sitt perspektiv? Att kliva utanför sej själv och räkna ut vad meningen med livet är tycker jag verkar omöjligt, och framför allt inte nödvändigt?

Sweetelle
1/28/10, 8:35 PM
#64

#63 Det är egentligen precis det du skriver jag menar. Jag tycker det är oväsentligt om det finns en objektiv mening med livet. Men om man ställer frågan "Tror du att det finns en mening med livet?" tolkar jag det som att det är det objektiva man menar, annars kan man lika gärna fråga "tycker du att ditt liv är meningsfullt". Enligt mig är det två helt olika saker.

Om man istället skulle fråga om man tror att andra personer lever ett meningsfullt liv, blir det bara ett spekulerande eftersom ingen egentligen kan veta hur en annan person subjektivt upplever sitt liv.

Om jag med ovanstående som bakgrund försöker svara på din första fråga:

"Ja, en sak jag funderat på är om väldigt onda människors liv har nån mening, den många tänker först på är kanske Hitler, hade hans liv nån mening? Älskade han någon? Sin familj?"

…så skulle mitt svar bli att jag tror definitivt att Hitlers liv var meningsfullt för honom. En del människor tror jag kan drivas av ångest till att bli elaka och sadistiska, men många riktigt (enligt vissas definition) onda tror jag drivs av just att göra det de tycker är meningsfullt. Jag tror med andra ord att just alla handlingar som vi utifrån tycker var destruktiva var just det som gjorde att Hitlers liv var meningsfullt, därmed var hans liv antagligen mer meningsfullt än de allra flesta andra personernas. När det gäller de två avslutande frågorna skulle jag allmänt kunna säga att jag tror att han mycket väl skulle kunna älska, jag tror inte någons onda handlingar berättar huruvida man har förmågan att älska eller inte.

Däremot finns det ju psykopater och om Hitler var det eller inte vet jag inget om, men han verkade ha ett hett temperament, kunna bli arg och upprörd och det tyder väl mer på nån annan personlighetsstörning än just psykopati.

Jag kollade lite snabbt på Wikipedia och där verkar det som att Hitlers liv var ganska tufft, han passade inte in riktigt nånstans och hans far dog när han var 13 år. En sak som står där är bland annat "Hitlers sekreterare under flera år, Traudl Junge, har beskrivit honom som vänlig mot sina underordnade och stor hundvän. Hitler hade också en Schäfer."  en annan sak är, "1907 dog också hans mor, vilket tog Hitler hårt; "jag har aldrig sett någon så förkrossad av sorg" har moderns läkare, Eduard Bloch, berättat. (Trots att Bloch var av judisk härkomst skulle Hitler se till att Gestapo höll en skyddande hand över honom, efter Österrikes anslutning till Tyskland 1938 […]"

Ovanstående citat tycker jag antyder att han hade en viss förmåga till kärlek och omtanke på det personliga planet.

Slutligen: Jag tror det är fullständigt ovidkommande hur mycket godhet eller ondhet en människa besitter för att den skall ha förmåga att uppleva kärlek eller att sitt liv är meningsfullt.

[rolnor]
1/28/10, 9:03 PM
#65

Ja, jag tvivlar, att kunna skicka så många i döden tyder på en allvarlig skada i empatiförmåga och det borde avspegla en persons förmåga att kunna känna kärlek, eller för den delen, skuld, men, vi får väl aldrig nåt svar, dessvärre.

Jag instämmer helt klart i ditt resonemang att en mer allomfattande mening med livet skiljer sej från upplevelsen att det känns meningsfullt, kanske kan vi människor inte nå längre än så och återigen, det är heller kanske inte nödvändigt(?!)

Jag vill dock säga att jag tror att det finns en allomfattande mening och att jag personligen njuter av den tron, men jag har väldigt svårt att formulera i ord vad jag känner och tänker runt detta.

Sweetelle
1/28/10, 9:44 PM
#66

#65 Rent spekulativt så kanske man kan tänka att exempelvis Hitlers empati inte var speciellt utvecklad. Endast de personer han personligen kände kunde han relatera till och känna empati med, andra människor var för abstrakta för honom. (Skulle det vara så känns det som att han skulle ha lidit av någon typ av hjärnskada eller utvecklingsstörning). Eller så var det rent egoistiskt att han uppskattade de personer som gav eller hade gett honom något och att han därför inte ville att de skulle dö/försvinna bort från hans liv.

När det gäller skuld kan jag tänka som du att det verkar inte troligt att han hade förmåga att känna det. Eller så var hans moral så olik vår att han uppriktigt tyckte det han gjorde var gott eller ok, i det fallet fanns det ju ingen anledning för honom att känna skuld.

För att vidareutveckla lite - anser du att förmågan till att älska är nödvändig för att man skall kunna känna harmoni och tillfredsställelse med sitt liv (meningsfullhet)?

Jag tror att man gör ett misstag om man tänker så. Jag menar, de flesta personer verkar finna sin livsglädje i sociala relationer och gemenskaper, men om man inte upplever detta utan fungerar på ett annorlunda vis kanske man heller inte har ett behov av dessa känslor varpå avsaknaden av detsamma inte heller skadar personen utan den kan må bra och vara lycklig ändå.

Detta är ganska intressant för mig då jag är mycket intresserad av NPF (neuropsykiatriska funktionshinder), är bland annat Medarbetare på bokstavsfolk.ifokus, och vet att det finns många människor som faktiskt inte fungerar fullt ut så att man har ett vanligt behov av kärlekshandlingar eller känslor. (notera att jag skriver ett vanligt behov, det betyder inte att man inte har ett behov, bara att det skiljer sig)

[rolnor]
1/29/10, 2:18 AM
#67

Ja, det är en känslig fråga, kan man leva ett "stympat" liv, utan kärlek eller djupa relationer och ändå känna mening? Det tror jag, men det är inte den (för mej) meningen jag skriver om. Man kan ha det drägligt, intressen, gilla att chatta med människor (jag har själv en halvbror med Asberger syndrom, så jag vet lite om bokstavsfolket). Jag har själv gått i samtalsterapi i flera år för att få bukt med självhat och det har ändrat min känsla av mening med livet, så jag kan utgå från mej själv på den punkten, vilket ju känns bra för mej. Men jag vill inte skriva andra på näsan saker, jag bara talar för mej.

Sweetelle
1/29/10, 10:21 AM
#68

#67 Skriver utifrån oss själva gör vi alla, vad vi tror och uppfattar. Jag tror att det är lite just det som är grejen att "vi" utifrån tänker oss att de personerna skulle leva ett stympat liv, jag tror bara det är så att deras behov är annorlunda. Deras liv behöver överhuvudtaget inte vara stympat för dem. Det stora problemet kan vara att andra tror att deras liv är stympat.

Lite som en fågel som tycker synd om en fisk för att den inte kan flyga och uppleva att sväva fram över himlen. Fisken däremot kanske trivs bra med att utforska koraller och krabbor (mycket bildligt).

När vi nu halkat in på autism och liknande så kan jag rekommendera en artikel Gunilla Gerland skrivit som svar på en recension av hennes bok, där hon anser att recensenten missuppfattat hennes bok. Här tycker jag Gerland tar upp problemet med att utgå från att alla människor har samma behov.

[rolnor]
1/29/10, 1:25 PM
#69

Jag har tidigare själv levt ett stympat liv, så jag utgår från mej själv, kanske har du ett behov av att allt ska vara "rättvist" att alla har det "lika bra"?

Annons:
Sweetelle
1/29/10, 1:47 PM
#70

#69 Jag har verkligen inget behov av att alla skall ha det lika bra eller att livet skall vara rättvist. Jag tror för det första inte det på något sätt är möjligt ej heller att det skulle vara värt att sträva efter.

Jag vet ju inte vad du exakt menar med stympat liv. Det enda jag menade är att man inte kan förvänta sig att alla människors lycka är beroende av just kärlek och relationer.

För vissa kanske ett stympat liv mer skulle vara att inte få ägna sig åt sin favorithobby, för en annan att inte ha en partner, för en tredje att förlora sina ben osv.

Jag menar inte att man om man har exempelvis autism så mår man inte dåligt för det, jag tror att många har ett oerhört begränsat liv på grund av sitt funktionshinder. Då främst beroende på omgivningens oförståelse. Det jag menar är att olika individer behöver olika saker för att uppleva meningsfullhet.

Mitt resonemang utgår från din fråga i början om onda människor kan finna mening i sitt liv och om de kan uppleva kärlek. Det jag menar då är att ondska eller kärleksbrist inte nödvändigtvis stympar en persons liv.

Det jag tror är:

  • Ondska spelar ingen roll för om man blir lycklig.
  • Människor som begår onda gärningar kan älska och bli älskade.
  • Att ha förmåga att älska och ha relationer är inte en förutsättning för att bli lycklig/uppleva meningsfullhet.

Slutsatsen; goda människor kan må dåligt, människor med många kärleksfulla relationer kan vara olyckliga och uppleva sitt liv som meningslöst.

Jag kan inte se att jag någonstans hävdat att det behöver vara rättvist.

[rolnor]
1/29/10, 2:58 PM
#71

Ja, OK, jag förstår dej, har ingen kommentar egentligen, vi kan väl enas om att vi är oense, helt enkelt?

Sweetelle
1/29/10, 3:54 PM
#72

#71 Visst det kan vi, även om jag inte riktigt förstått vad vi inte är överens om, jag tror det mer är definitionsfrågor. Men om inte annat så är vi oense om det ;o)

[rolnor]
1/29/10, 4:07 PM
#73

Ja, det jag främst syftar på är kanske din sista punkt,

Att ha förmåga att älska och ha relationer är inte en förutsättning för att bli lycklig/uppleva meningsfullhet

För mej går det inte ihop, en viktig sak är att min ståndpunkt här kan vara väldigt provocerande för många och det förstår jag, hoppas att ingen tar illa upp.

[rolnor]
1/29/10, 5:40 PM
#74

Tänkte på din liknelse om fåglar och fiskar, jag vill påstå att alla vill

vara fåglar, men om det inte finns själsligt material att flyga så nöjer vi oss med att bli fiskar, men det är en kompromiss som har ett pris och priset är just att vårt liv i sin innersta kärna saknar mening. Det innebär inte att det inte kan vara njutbart, god mat, sex, humor, en god bok etc.

Sweetelle
1/29/10, 6:14 PM
#75

#73 Då förstår jag vart våra åsikter skiljer sig.

Jag tror inte att människor upplever sig provocerade (men det vet jag ju inte), jag gör det i allafall inte.  Alla har rätt till sin egen tro och sina åsikter och på ett diskussionsforum blir det ju meningslöst att vara om alla skulle tycka samma.

Sweetelle
1/29/10, 6:17 PM
#76

#74 Ok, är med på vad du menar och håller med om att vår tro/åsikt skiljer sig där.

Annons:
[Franko]
1/30/10, 11:53 PM
#77

Vad jag menar med "meningen med livet" : Jag menar meningen med mitt liv. Vad som känns meningsfullt för mig.

Meningen med livet…

Meningen med livet är kanske att ta reda på vad meningen med livet är.

För mig: Det känns viktigt med vänner. & jag känner att jag bryr mig vad andra tycker. (Men ändå kanske inte lika mycket som jag tycker många verkar göra? för ) det känns inte meningsfullt att bara följa grupptryck/gruppmoral / va social o trevlig hela tiden, utan också ibland - ta en risk - bryta mot reglerna/ förväntningarna & markera vad jag vill & inte. Skulle tex inte följa gruppen med på såna saker som jag sa i #45. Det skulle för mig kännas som jag krympte mig själv.      Det är också viktigt med djur, tex hundar skulle jag nog inte vilja va utan.  

Det finns nog dom som tex inte har empati o medkänsla som inte mår dåligt av att skada andra, och det finns nog dom som inte bryr sig om så mycket att ha vänner , så därför kan nog livet kännas meningsfullt för dessa ändå. Men jag tror inte det är vanligt!  Jag tror dom allra flesta skulle må dåligt av att skada andra, -även om dom inte alltid vill erkänna det just då.

#56 Jaha, var det den (#32) du svarade på i #44 menar du? Det skrev du inte.
[rolnor]
1/31/10, 2:28 PM
#78

Kanske blev fel, orkar inte kolla, vi förstår nog varandra rätt bra vad det verkar, det du skriver att det inte är vanligt.Glad

Sweetelle
2/1/10, 8:56 AM
#79

#77 Jag vill bara säga att jag absolut inte heller tror att det är vanligt med personer som inte har ett grundläggande behov av relationer och kärlek, bara att jag tror det förekommer.

Tidigare var det någon som sa att för den var det viktigt att ha djur tex hund för att höja nivån av meningsfullhet, för mig skulle livet med hund snarare göra att jag levde ett stympat liv då jag har ett stort behov av frihet och att inte vara bunden.

Poängen jag vill ha fram är att man inte kan dra generella slutsatser om vad ett meningsfullt liv innebär, bara subjektiva. Även om det är en ganska extrem variant att inte ha behov av mänskliga relationer.

[rolnor]
2/1/10, 1:40 PM
#80

Jag instämmer, det blir en fråga om definitioner; Att känna mening, eller meningsfullhet, inte lätt att bena ut.

cirrun
2/2/10, 12:01 AM
#81

eftersom jag inte har kommit på den egentliga meningen så skriver jag här aforismer som andra har tänkt, dom  är grundade på erfarenheter av livet, allmängiltiga och filosofiska

"livet består inte av att ha bra kort på hand utan av att spela dom man har väl"

Josh Billings

[rolnor]
2/2/10, 2:14 PM
#82

Ja skulle vilja ha både bra kort och spela dom väl…

Sweetelle
2/2/10, 7:16 PM
#83

#81 Precis där tror jag hemligheten ligger! Mitt i prick tycker jag om den kommentaren.

Annons:
cirrun
2/2/10, 9:37 PM
#84

Glad

någon på en annan sajt har som motto som lyder ungefär så här:

"du kan göra vad du vill, men du kan inte vilja vad som helst"   Skrattande

[Franko]
2/4/10, 7:29 PM
#85

"livet består inte av att ha bra kort på hand utan av att spela dom man har väl" Vad betyder den meningen?  Kan ni tolka den åt mig?

"du kan göra vad du vill, men du kan inte vilja vad som helst"     Och den, vad betyder den?           Tolkar ni dom likadant eller olika?

cirrun
2/6/10, 12:49 AM
#86

 #85

 -min tolkning av den med korten är att jag har fått några kort i biologiskt paket, andra kort har jag fått försöka skaffa själv och ibland slumpar det sig att jag spelat dom väl - som jag tror, men oftast inte 

- när det gäller viljan så tolkar jag det som att  filosofiskt/etiskt kan man inte vilja vad som helst om man är en människa som vill leva i gemenskapen, men en människa kan göra vad som hellst den får för sig - tills dom andra stoppar det

     - alltså det verkar som tanken borde stoppa dom onda handlingar som mänskligheten inte ska ha?

[rolnor]
2/8/10, 6:09 PM
#87

En del av korten ska ju föräldrarna bidra med, varierar ju enormt hur bra dom sköter sin uppgift i familjen, man kan ju fundera på vilket som är värst, att födas till fattigdom i t.ex. nåt afrikanskt land eller att födas i en svensk familj utan kärlek (och kanske rentav med hat istället)?

Sweetelle
2/9/10, 9:50 PM
#88

#87 Det värsta skulle vara att födas i afrika till fattigdom och samtidigt i en familj med bara hat.

[rolnor]
2/10/10, 1:39 PM
#89

O, ja, utan tvekan!

cirrun
2/10/10, 8:59 PM
#90

undrar hur det är att hata helatiden? Obestämd

Annons:
[rolnor]
2/11/10, 6:12 PM
#91

Förmodligen inge kul….Rynkar på näsan

Denna kommentar har tagits bort.
MoonVoid
2/13/10, 8:59 AM
#93

#90 Det kan jag svara på. Det är väldigt jobbigt. Men när man kommit ända lägnst ner i gropen så kommer man till ett val. Antingen biter man ihop och försöker leva som den man är. Eller så avslutar man allt där och då!

Livets väg är inte lätt, Men om man bara någon gång ibland får känna på bara en sekunds lättnad och glädje, ja då tycker iaf jag att det är värt mödan. Även folk fulla av hat (som jag) kan försöka dämpa det och njuta lite ibland. Försöka att inte låta andra människors handlingar gå ut över ens eget liv. Det finns något som heter missantropi. Det innebär att man hatar människan som art. Jag har dock ingen aning om hur många det kan vara som har den diagnosen, men uppenbarligen tillräckligt många för att uppmärksamma och namnge den. Dem lever bland oss och det går inte att se vem som är det. pluss att en missantrop hatar bara människan som art, inte enskilda personer då personligheten inte är biologisk. Även mina husdjur har en personlighet och är därmed personer.

Hittler var dock ingen missantrop. Han hatade bara judar ;)

vimes
2/13/10, 3:06 PM
#94

MoonVoid: Det hjälper liksom inte att tillägga att man "varken är rasist eller förespråkar något rasistisk eller nazistisk budskap" när man skriver sakerna du gör. Jag har anmält dig.

[rolnor]
2/13/10, 3:54 PM
#95

Jag blir väldigt oförstående då jag läser dina inlägg MoonVoid, att USA vill utrota alla muslimer etc. helt obegripligt, sorry…Obestämd

cirrun
2/13/10, 11:15 PM
#96

#94 din reaktion på #92 är berättigat

#93 du har instabil inställning till din omgivning, men kanske du inte har så många val  som misantrop:

"…om man bara någon gång ibland får känna på bara en sekund lättnad och glädje, ja då tycker iaf jag att det är värt mödan. Även folk fulla av hat (som jag) kan försöka dämpa det…"

-intressant dock höra hur gör du att få en sekunds lättnad?

-du hänvisar till diagnosen, det är inte en ursäkt att utrota andra

Oskyldig

AnneN
2/13/10, 11:21 PM
#97

Tyvärr så har denna diskussion spårat ur lite väl mycket nu. Jag väljer därför att låsa tråden och ber alla som vill fortsätta diskutera starta egna trådar om de ämnen som ni önskar diskutera om.

/Anne, sajtvärd

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Annons:
Inlägget är låst för nya kommentarer
Upp till toppen
Annons: