03 PRAKTISK FILOSOFI

Glömma sitt barn

2009-07-25 18:17 #0 av: Maja

Det var en man på TV i morse som berättade om att han som femåring hade åkt buss med sin mamma och syster en gång för 50 år sedan. De skulle besöka sina kusiner och han var jättelycklig och längtade som bara den!

När de klev av bussen så gick han av först. Mamman sade åt honom att vänta där medan hon gick tillbaka för att hämta systern som låg i en barnvagn, men han var så sugen på att springa till kusinerna! Det var bara på andra sidan vägen, så han smög bakom bussen för att sedan springa iväg till dem.

Det var bara ett problem.

Det kom en lastbil som körde på honom och han blev förlamad i stora delar av kroppen. Fem år gammal och förlamad.

Läkarna hade då sagt till pojkens föräldrar att de borde glömma bort honom och bara koncentrera sig på sina två friska barn. Han skulle ju ändå bara vara ett litet "paket" som inte skulle kunna gå, springa eller röra på sig igen.

Föräldrarna sade givetvis nej. De älskade sin son och skulle inte överge honom.

Frågan är om det går att glömma sitt barn? Tror ni det? Hur kommer man över en sådan sorg?

Anmäl
2009-07-25 18:33 #1 av: dolfen

Det är väl bättre att se vad någon kan göra, istället för vad någon inte kan göra.

Det ju var någon som var förlamad och kunde typ bara röra sitt huvud som utbildade sig rätt "högt". Tror det var till något doktorgradsaktigt.

 

Att glömma sitt barn är det nog få som kan.

 

Anmäl
2009-07-25 19:58 #2 av: AnneN

Christopher Reeve är väl ett ganska bra exempel på att man kan fortsätta leva och göra saker trotts förlamning.

Jag tror inte att en normalt funtad förälder kan bara glömma sitt barn, det finns fall där föräldrar övergivit sitt barn för att det varit handikappat, men jag tror aldrig de lyckats glömmma barnet ändå.

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2009-07-25 20:49 #3 av: Maria

Jag har väldigt svårt för att tro att man som normalt funtad kan glömma sitt barn. Jag tror däremot att det snarare växer fram en annorlunda stark kärlek som man bara kan ana sig till om man inte har varit i situationen.

/Maria

 

Anmäl
2009-07-25 21:05 #4 av: leo-

1 Steven Hawkinns är en av vära mest framstående rymdfysiker och han kommunicerar genom en dator han är nästan helförlamad

Anmäl
2009-07-25 21:08 #5 av: Maria

Oavsett om hjärnan är intakt eller inte så är det ju ändå ens barn...

/Maria

 

Anmäl
2009-07-26 09:55 #6 av: Howliten

Nej, man kan inte glömma sitt barn.

Man kanske skulle vilja göra det men det är inte möjligt, minnen finns och de kan man inte sudda bort. Man har fina minnen och mindre fina minnen. Man kan förskjuta ett barn, men man glömmer aldrig.

Alla människor är någons barn, även våldsverkare. Deras föräldrar kan fördöma gärningarna men fortfarande älska barnet i sitt hjärta. Eller hata.

Anmäl
2009-07-26 10:41 #7 av: Loet_old

Tror snarare att det blir tvärtom,kärleken till sitt barn ökar. sen har ju även det med skuldkänslor att göra.

Anmäl
2009-07-26 23:55 #8 av: Hennum

Jag tror att man under hemska omständigheter kan tvinga sig själv att glömma, åtminstonde på en ytlig nivå. Om man tänker sig en värld där man bor i ett trasigt hus, inte har någon inkomst för allt är för fattigt. Man har ett litet grönsaksland och lyckas få ihop mat så att man överlever, men inte mer än så. Hela livet är en plåga och man har många barn att ta hand om. Helt plötsligt skadas ett barn och blir helförlamat. Man har 10 andra barn att ta hand om. För att klara sig kan man inte gå och sörja, utan man måste fortsätta kämpa för annars för alla de andra barnen oxå. I gamla tider satte man väl ut barn som det var fel på ut i skogen. Nog tror jag att alla föräldrar måste sörjt något rent förskräckligt och det måste ha gjort så ont. men det handlar om överlevnad och jag tror att man ibland kan lyckas tränga bak det hela så att man kan fortsätta kämpa i vardagen utan att tänka på det hela. Men där finns nog fortfarande en smärta man inte kan glömma. Men det är väl en ganska extrem situation, om än inte ovanlig. Och jag tror att de flesta inte hade försökt glömma sitt barn, utan kämpa ännu hårdare, om det nu är möjligt. Exempelvis verkar fattiga föräldrar världen över som har barn skadade av minor så de inte har några ben kvar, ändå försöker göra allt för sina små. Men om någon då och då försöker glömma så är det inte så konstigt egentligen. När det handlar om liv eller död... Men när det bara handlar om komfort, då är man allt sjuk i huvudet om man försöker glömma sitt barn.

Anmäl
2009-07-27 10:16 #9 av: Howliten

Ja, man glömmer inte. Det skulle kräva en total minnesförlust. Men du har rätt där Hennum, att när det handlar om liv och död så tvingas man göra saker man inte i normala fall skulle göra.

Min far kommer från södra Europa och föddes 1941, mitt under brinnande krig. När han fortfarande var spädbarn kom tyskarna till området. Bergslandskap. Byarna fanns uppe i bergen och staden i dalen. När tyskarna kom till pappas by, flydde folket till skogs. Det var kvinnor, barn och gamla. Farmor (farfar var inkallad och var precis som andra vuxna män inte där) hade då 2 barn, min farbror som var äldre och pappa som var några månader gammal. Hon lindade in min pappa i en filt och lade honom under några buskar. Bad till gud att han skulle skona honom och tog sin äldre son i handen och flydde längre in i skogen.

Hon var inte den enda mamman till så små barn som gjorde så. Ett spädbarn kan börja skrika och förråda dem alla. Lite större barn förstod och kunde vara tysta. Men våndan hon kände, skräcken för deras egen säkerhet och skräcken på vad som skulle hända om tyskarna hittade pappa går inte att beskriva. Men hon gjorde ett val för gruppen, för dem alla. I alla tider har man offrat så. Men smärtan och skuldkänslorna är enorm. Farmor var en ganska jordnära kvinna och visste att beslutet var rätt men det tog många år att bearbeta det beslutet ändå. Oavsett hur hon hade gjort hade hon svikit någon.

Nu gjorde jag nog en liten avstickare från ämnet. Förlåt.

Anmäl
2009-07-27 23:23 #10 av: Maria

#9 Samtidigt som jag förstår din historia så förstår jag inte...

Men jag har aldrig varit i en sådan situation (och hoppas jag aldrig kommer att hamna i ett sådant fruktansvärt val)

/Maria

 

Anmäl
2009-07-28 11:01 #11 av: Howliten

#10 Nej, att välja bort ett barn för att rädda ett annat och andra, finns kvar i en länge. Det slutade väl och det är ju jag tacksam för, utan pappa hade jag inte funnits.

Jag vet inte vad jag skrev som krånglade till det men så blir det ibland Flört

Anmäl
2009-07-28 11:27 #12 av: Maria

#11 Jag menade inte att din berättelse var krångligFlört

Vad jag menade var att jag förstår inte att hon kunde lämna sitt barn i skogen. Det verkar för mig helt otroligt men samtidigt har jag ju aldrig varit i en sådan situation så då kan man heller inte döma utan måste försöka förstå...

Nu var det kanske jag som krånglade till det istället...Förvånad

/Maria

 

Anmäl
2009-07-28 22:55 #13 av: Howliten

#12 Nejdå. Glad Jag tror att det är så att farmor var ensam med 2 barn och så var det resten av byborna. De gömde sig. Spädbarn kunde förråda dem alla. Därför lämnades de en bit ifrån. Det här är inget unikt utan har skett i alla tider mer eller mindre. Jag tror att något väldigt primitivt kommer fram i sådan situationer, det handlar om överlevnad och man gör det man måste göra. Och man gör det med stor sorg i hjärtat.

William Styrons "Sophies val" är en bra bok (finns som film också med Meryl Streep)  som belyser det här. Det är under 2:a världskriget. En mamma ställs inför ett fruktansvärt val. Hon har 2 barn, en flicka och en pojke. Den tyske militären säger till henne att hon måste välja ett av barnen. Hon och ett av barnen får överleva men ett av barnen måste dö. Fruktansvärt val. Hon valde. Och fick leva med det valet. Förlora ett, rädda ett.

Anmäl
2009-07-28 22:59 #14 av: Maria

#13 Jag har också läst boken...

Lever man som vi i ett välfärdssamhälle långt ifrån krig och elände så är det ändå så svårt att föreställa sig...

Jag tror dock att människan när det väl gäller besitter övermänskliga krafter.

Synd bara att så många måste bevisa detta...Gråter

/Maria

 

Anmäl
2009-07-28 23:24 #15 av: Howliten

Mmm. Vi här kan nog inte ana hur det är. Kanske om man tar in det man är allra mest rädd för och som väcker skräcken i en så kanske man kommer lite nära i alla fall. Och det vill man inte utsätta sig för eller någon annan heller för den delen. Men oavsett vad så glömmer man inte. Någonsin. Man kan förtränga det kanske men det poppar nog upp emellanåt ändå.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.