01 ALLMÄNT

Romantisk kärlek är överskattat

2009-07-05 23:37 #0 av: vimes

Vi lever i en kultur där det största är kärleken. Hur många av låtar du hört på radion idag har inte handlat om kärlek? Listan över kulturyttringar som behandlar kärlek kan göras lång - oändlig. Kärlek och våld tycks vara det som säljer inom film och litteratur, till exempel.

Jag talar här om romantisk kärlek.

Min fråga - eller min åsikt - är: är inte den romatiska kärleken överskattad? Är det inte så att den romantiska kärleken egentligen mest är ett kulturellt fenomen?

Anmäl
2009-07-06 11:36 #1 av: Hennum

Romantisk kärlek... Vad är det? Att älska någon och bli älskad tillbaka är allt för mig. Och kärlek behöver ju inte bara vara till en person som man är sexuellt attraherad av men det handlar väl ofta om det. Kanske för att sex och kärlek är väldigt viktiga saker för människor. Romantik är väl bara ett sätt att attrahera varandra och spela det där spelet. Precis som fåglar dansar för varandra och bockar slåss om vem som är starkast och andra plockar mat till varandra så har vi människor våra sätt. Visst är det ett kulturellt fenomen, men på något vis ska vi uppvakta varandra för det är inte många djur som är rent pang på utan något förspel av något slag. Man måste ju ta reda på om den andre är rätt och det gör man genom att lära känna varandra och uppvakta varandra.

Jag tycker inte den är överskattad, den romantiska kärleken.

Romantiken har ett syfte ser jag det som, säkert kan samma syfte uppfyllas på något annat sätt, men det vet jag inte hur. Arrangerade äktenskap är jag inte så sugen på, jag vill välja själv och jag vill sväva på moln för det gör världen vackrare.

Anmäl
2009-07-06 12:17 #2 av: szirius

#0 det finns en hel del filosofer som skrivit kring detta tema, jag anser det också intressant att fundera kring.

Personligen ser jag romantisk kärlek som en illusion, den finns bara så länge vi projicerar allt underbart på den andra.När illusionen börjar krackelera så tror vi att den sanna kärleken svalnat.Men det var en illusion man älskade.

Kärlek för mig är att se varandra i sanning,att älska både fel o brister.Romantik bygger ju mkt på drömmar o fantasi, så för mig hör det inte hit.

Jag håller med om att den romantiska bilden som samhället målar upp är ett utbrett ,kulturellt fenomen, som till motsatsen av vad vi tror gör oss mer olyckliga.

För det som i ena stunden kan få oss att sväva, för att i nästa stund få oss att krascha i marken är inte sann kärlek.Om det gör ont är det inte kärlek.

Men KÄRLEK är livet.Att finna dess betydelse är dock en hel vetenskap...

Anmäl
2009-07-06 12:17 #3 av: szirius

Anmäl
2009-07-06 12:46 #4 av: Hennum

Ja.. allt detta snacket om att hitta den rätta och allt förhållandet ska funka utmärkt utan några problem och lyckligt i alla sina dagar, det är ju skitsnack och det är synd att folk glömmer att ett förhållande kräver jobb från båda sidor för att det ska fungera, alltid! Vi är människor och människor bråkar ibland, det gör alla djur. Men det är inte hela världen. Äkta kärlek gör att man klarar sig igenom det och kanske ser man inte den äkta kärleken för man tror att allt är kört bara för att det inte går friktionsfritt.

Anmäl
2009-07-06 14:37 #5 av: Maria

Vad är romantik egentligen?

Lägger vi alla samma betydelse i ordet?

För mig (som har varit tillsammans med min man i snart 30 år) så är det de där små stunderna det "glimrar till" när man känner att man är så samstämmiga, en blick av förståelse, en smekning, ett sms kanske.

Rosor och fina middagar är inget för mig.

Romantik är säkert ett kulturellt fenomen men också ett personligt fenomen på vad man lägger i ordet och dess förväntningar.

/Maria

 

Anmäl
2009-07-06 15:48 #6 av: vimes

Jag ska försöka utveckla mig lite. Med romantisk kärlek menar jag kärleken mellan "man och kvinna" (eller hur man nu vil konstruera detta). Livspartner. Äktenskap. Hela den biten.

Jag menar att vi känner kärlek i en massa andra kontexter, och riktad mot en massa andra objekt. Vi känner kärlek till våra familjemedlemmar, till våra barn, till våra vänner, till våra husdjur, o.s.v.

Romantisk kärlek tycks vara en blandning av kärlek och sexuell attraktion. Till detta tror jag att en romatisk relation dessutom har en mängd kulturella krav på sig, och aldrig kan vara lika förbehållslös som annan kärlek.

Vad jag menar är att behovet av romantisk kärlek är kulturellt betingat. I grund och botten tror jag att det är svårt att lyckas konstruera en stabil relation på å ena sidan stabil kärlek (vänskapsrelation) och instabil lusta. Däremot finns det ett kulturellt krav på att är på detta sätt det ska vara.

Anmäl
2009-07-06 16:11 #7 av: Hennum

Så du menar att människor inte är gjorda att leva två och två i en parrelation? ja, det kanske du har rätt i. Det är ju ofta vi inte kan få alla våra behov tillgodosedda av en människa eftersom ingen människa är perfekt och varför ska vi gå med en massa behov som inte är tillgodosedda, det verkar ju absolut bäst att leva på ett sätt där man är fullt tillfredställd på alla sätt, socialt och kroppsligt och allt.

Men nu när jag har träffat den här pojken jag är tillsammans med och kär i så har jag en stark känsla av att ja bara vill vara med honom i hela världen.. men måhända inte för alltid. jag älskar honom otroligt mycket samtidigt som jag är attraherad av honom. och det är väl två känslor som jag känner i en känsla, de påverkar ju varandra de två känslorna. vad är det som är instabilt med lust? kan inte lust även vara något mer långvarigt?

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt, jag känner mig ganska instabil idag... för mycket sol ^^

men att leva två och två i äktenskap är väl kulturellt. men att vi har ett behov av sociala kontakter, kärlek och sex och uppvaktning är nog mer i vår natur, sedan att det ser ut som det gör beror väl på vår kultur, det kan ju se lite olika ut på olika delar av världen.

Det är ju lätt att styra folk även genom hur våra familjer är uppbyggda och hur det är tänkt att vi ska leva. Om alla lever man och kvinna i ett äktenskap så har ju de med makt bättre kontroll över oss.

Anmäl
2009-07-06 16:15 #8 av: Maria

Det är ganska intressant det du skriver faktiskt när man tänker på alla förhållanden som faktiskt fungerar och är "lyckliga" för precis som du skriver är ju lustan instabil men kravet på kärlekens stabilitet finns där och den ska vara trogen och ren.

Vad är det då som gör att detta faktiskt fungerar emellanåt?

/Maria

 

Anmäl
2009-07-06 16:18 #9 av: Hennum

En väldig väldig kärlek och en vilja stark som stål ^^ Samt att samhällets normer är rejält fast i huvet så att man tror man är nöjd med det man har. Men det kanske mest gäller de par som lever hela liv tillsammans olyckliga. Tänker på min gammelmoster. Sånna problem hon har med sin man. Och i detta fallet är nog problemen större än kärleken.

Anmäl
2009-07-06 18:03 #10 av: vimes

Detta menar jag med att lustan är instabil: sex är ju alltid bäst när det är spännande (inte sant? ni får slå mig på fingrarna om ni inte håller med). Förälskelsefasen (nykär) är ju för det mesta rätt sexuellt laddad.

Problemet är väl när man väl ska leva med varandra "tills döden skiljer oss åt", förhoppningsvis har man då etablerat en stabil krälek av mer vänskapligt slag. Men vad händer med lustan? Den vill bli underhållen, ha kul och verkligen inte gå på rutin.

Till detta önskar vi leva och vara trogna med varandra till tidernas skymning. Är det inte lite problematiskt?

Jag tror, och nu är jag kanske ute på tunn is med mina generaliseringar, ni får ta dem för vad de är, att man kan lösa det på två sätt: antingen låter man kärleken vara instabil, par som bråkar mycket har mycket hett försoningssex också. Eller så låter man lustan bli stabil, vilket ju är samma sak som att döda den lite, men kanske får man relationen att fungera bättre.

Problemet är alltså att jag tror att vi i grunden har två olika behov som inte tillfredställs inom den kulturellt betingade romatiska kärleken. Jag tror inte att vi egentligen kan leva i en stabil kärleksrelation under lång tid samtidigt som lustans instabila vilja fortsätter att vara tillfredställd. Det ena eller det andra får ge vika.

Anmäl
2009-07-06 18:11 #11 av: Hennum

Om det verkligen inte hade funkat, varför har vi då haft det här systemet så vansinnigt länge?

ja... sociala regler och normer har stor makt över oss, men hur kunde det införas från första början? Jag vet inte när tvåsamhet utvecklades, men det var i alla fall inte kristendomens påhitt, även om man nog har utnyttjat det.

När slutade vi att leva i löst sammansatta flockar/grupper till ett par med barn och gamla föräldrar i hemmet? Det måste väl varit en succesiv utveckling men om en sån utveckling verkligen inte passar människan varför sker den då?

Anmäl
2009-07-06 18:17 #12 av: vimes

#11: Ett enkelt svar på din fösta fråga tror jag är att det är ekonomiskt vettigt. Att leva i en stabil familjerelation är ett bra sätt att effektivisera sitt arbete och sina resurser.

Men jag är egentligen inte så värst bra på den här typen av historia, någon annan med koll på familjeförhållanden från stenåldern till idag?

Dock kan man ju konstatera att det har varit mycket vanligt, och helt kulturellt accepterat, med älskare och älskarinnor i tidigare kulturer. I varje fall inom högre samhällsskikt, vilket kanske eller kanske inte bekräftar min tes om att det är det ekonomiska som är det avgörande incitamentet för tvåsamhet.

 

Usch, vilken cyniker jag är.

Anmäl
2009-07-06 18:24 #13 av: Maria

#10 Jag kan bara prata av egen erfarenhet men jag tror ändå att det går att förena dessa två. Kärlek och lusta.

Stabil lusta är väl ingen hit och jag föredrar då en "berg och dalbana" och detta går alldeles utmärkt att förena med stabil kärlek, tror jag.

/Maria

 

Anmäl
2009-07-06 18:29 #14 av: vimes

#13: Okej! Det lät trösterikt. Glad

Anmäl
2009-07-06 18:35 #15 av: Maria

Fortfarande pirrar det i magen när jag inte har träffat min man om han eller jag varit bortresta och vi ska ses igen.

Däremot pirrar det väl måttligt eller inte alls kan man sägaFlört en måndagkväll efter en jobbig dag...

/Maria

 

Anmäl
2009-07-06 22:35 #16 av: szirius

Nu har jag inte 30 år bakom mig med min man som #15Flört, men väl 10 - och jag tycker också att kärlek och lusta går mkt väl att kombinera.Dock ligger det nog något i det #10 skriver, att det behövs gräl och kriser också.Läste nyss en undersökning som visade att par som bråkar är lyckligare än de som aldrig bråkar! Det beror på att om det blir för friktionsfritt så skapar det  leda och uppgivenhet, och att ha tråkigt ihop är ju ingen hit för lustenFlört.

Slutar man faschineras av sin partner så tror jag att det är svårt att känna attraktion, så där ligger nog nyckeln.

Själv tycker jag att det är otroligt intressant att leva länge med samma människa bredvid mig, båda förändras ju ständigt och går igenom olika faser, vilket skapar nya situationer - varje dag är ny!

Men tror man att det ska vara fyrverkerier o superkul jämt är man nog ute o cyklar....allt går i faser, precis som i naturen.Bara det finns en grund av nyfikenhet och respekt så kommer man igenom det mesta.

 

Anmäl
2009-07-06 22:37 #17 av: Maria

#16 Roligt att höra att någon mer tror på "livslång kärlek"

/Maria

 

Anmäl
2009-07-06 22:37 #18 av: szirius

Att kunna uttala sig om "hur naturen ligger till" går nog inte, för vi blir mer och mer individuella.Vissa träffas när de är unga och är förälskade livet ut, andra väljer att byta partners ofta eller ha flera samtidigt och tycker att det är det enda naturliga, ytterligare några väljer att leva ensamma och mår bra av det.

Oavsett om det är en "social konstruktion" att leva i monogami eller ej, så tycker jag att det är respektlöst att påstå att folk som gör det är hjärntvättade av samhällsnormen och inte förstår sitt bästa ( jag menar inte att nån här menat det, men det finns såna åsikter i vissa debatter...)

Var och en får välja efter sitt hjärta, huvudsaken är att folk är lyckliga!Skrattande

Anmäl
2009-07-06 22:55 #19 av: vimes

Okej, onekligen finns det livslånga förhållanden som tycks fungera.

Så en fråga: tror ni att det är ett problem att gå in en relation med idén om att den är evig - livslång? För att få en positiv kedja av stabilitet-problem-nytändning borde man gå in i en relation med idén om att den är så lång som den räcker till? Så att säga.

(#18: Vill påpeka, även om du uttryckligen inte ville peka finger, att jag helt tar avstånd från att livslång monogami handlar om kulturell "hjärntvätt".

Jag är av uppfattningen att vi huvudsakligen är en produkt av vår kultur, och däri ryms egentligen ingen idé om "hur naturen ligger till". Snarare vill jag hävda att alla ingående individer är en del av kulturen och både är formade och formare av den. Dock är det intressant att analysera kultur, det är ett psykologiskt behändigt sätt att analysera oss själva, antar jag.)

 

Anmäl
2009-07-06 23:26 #20 av: Maria

Alltså som jag skrivit tidigare så kan jag bara prata för mig själv.

Jag var så kär när jag träffade min man (jag var 18 och han 24) så det var inget problem med att gå in i en relation som var tänkt att bli livslång eller rättare sagt för mig fanns inget annat alternativ då. Självklart skulle vi älska varandra livet ut.

När man ser tillbaka så kanske det var naivt men uppenbarligen så har det fungerat hittills i alla fall.

Jag har tidigare skrivit att jag är troende men jag vill inte att nån ska tro att det var ett slags religiöst löfte om evig kärlek. Min tro har väl snarare utvecklats genom åren. (Jag var långtifrån oskuld.)

Jag tror att kärleken kanske har har större chans att bli långlivad om man har den förutbestämda meningen. Visserligen blir väl raset kanske större och mer smärtsamt om inte så blir fallet men personligen tror jag på att satsa allt till 100%, inte bara "vi får se hur länge det varar"

Visst är vi en del av kulturen men med många olika personligheter och vårt Kristna arv har säkert varit ett stort hinder för lycklig kärlek och möjligheter till att skiljas. Dessbättre ser vi väl mer till våra hjärtan numera och det bildas olika familjekonstellationer som jag tror kommer att bli mer och mer vanligt. Inte bara den gamla kärnfamiljen.

/Maria

 

Anmäl
2009-07-06 23:33 #21 av: szirius

#19

Så en fråga: tror ni att det är ett problem att gå in en relation med idén om att den är evig - livslång? För att få en positiv kedja av stabilitet-problem-nytändning borde man gå in i en relation med idén om att den är så lång som den räcker till? Så att säga.

 Jag tänker nog så...vi valde att gifta oss hedniskt, så i stället för att svära " tills döden skiljer oss åt" så sa vi " så länge Urdas väv håller oss samman" (ödet).På de sättet tar vi inte varandra för givet utan minns att vi själva skapar vår lycka( eller olycka) genom hur vi behandlar varandra.Och att det mkt väl kan ta slut om vi slutar visa varandra medkänsla och respekt.Det finns många sätt att döda kärleken o lusten, det är saker man behöver vårda...

Vissa kan säkert känna att det beslutet ( för evigt) är något som ger dem kraft att kämpa, tillit och trygghet ...men skulle JAG förlita mig på att det här är för evigt ,finns nog en risk att  falla in i nåt slentrianmässigt...bara så jag tänker...trygghet leder liksom lätt till tråkighet, apropå lust och så...Flört

 Dock är det intressant att analysera kultur, det är ett psykologiskt behändigt sätt att analysera oss själva, antar jag.

SkrattandeFlört Håller med.

Anmäl
2009-07-06 23:39 #22 av: Maria

#21 Fast jag tror nog inte man visar varandra varken mer eller mindre respekt för att man gifter sig hedniskt, borgeligt, kyrkligt eller förblir sambos. Det är ju ändå bara en ceremoni eller ingen alls.

Det är ju själva inställningen till kärleken det handlar om eller?

/Maria

 

Anmäl
2009-07-07 11:45 #23 av: Hennum

vad finns det fler för åsikter om romantisk kärlek?

Anmäl
2009-07-07 14:04 #24 av: szirius

#22 nej, jag menade absolut inte så..men jag tror att det är viktigt att känna i sitt hjärta att man kan ta till sig det som sägs i ceremonin...och att man gjort klart för sig och varandra innan vad man menar och vill med ett äktenskap.Och att man sedan ota återkommer till detta i diskussioner emellan i vardagen.

Jag menade inte " vi får se hur det blir " utan det är en 100% vilja - JUST NU.Att inte ta varandra för givet gör att vi visar vår uppskattning och kärlek för varandra varje dag.

Jag tror ju att vi skapar framtiden med dagens handlingar, så om vi tar hand om varandra IDAG så blir det en bra morgondag ocksåTungan ute.Hittills funkar det....

DET ÄR UNDERBART ATT HÖRA OM 30-ÅRIG KÄRLEK SOM FORTFARANDE GER PIRR! Kyss

( mina vänner skrattar åt mig för att jag kan bli nästan lite nervös när mannen varit borta några dagar, jag byter kläder flera gånger innan, fixar fint hemma, bäddar rent osv.Som om jag får en älskare på besökFlört...hihi)

Anmäl
2009-07-07 14:22 #25 av: szirius

Det är tydligt att det blir vanligare och mer accepterat med nya familjekonstallationer...

Vad har ni för tankar kring det?

Om man nu ska se på hur man formas av kulturen så är det spännande...

Själv är både jag och min man skilsmässobarn som har tyckt att det varit jobbigt och splittrande,vi har båda halvsyskon och styvsyskon och föräldrar som aldrig varit sams.Den erfarenheten har säkerligen gjort oss extra varsamma om att vårda varandra och vår kärlek, uppskatta varandra öppet, visa närhet osv.Ganska mkt sånt som vi själva upplevt att vi saknat som barn, och kanske har givit oss en bild av vad som är verklig kärlek och trygghet?

Intressant...

Andra har ju formats helt annolunda av sin uppväxt, vissa har upplevt positiva skilsmässor där föräldrarna har fin kontakt , och åter andra har föräldrar som hållit ihop fast de varit väldigt olyckliga tillsammans.Allt detta påverkar ju ens inställning ...

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.