Läst 243 ggr
The Bear
2022-05-15, 16:28

Tror ni på spöken? En kritisk granskning.

Jag kom över och tog med stort intresse del av Marc A. Eaton, docent i sociologi vid institutionen för sociologi och antropologi vid Ripon College i Ripon's forskning om så kallade ”ghost hunters.” Hans fokuserar på de tolkningsprocesser som paranormala utredare ägnar sig åt för att förstå vad de uppfattar som spökliknande närvaro. Mer allmänt är hans intresseområden symbolisk interaktion, narrativ, självet, identitet och etnografi.

Den första delen är en kort sammanfattning av vad han kom fram till i sin forskning. Den andra delen är mina egna, en glad amatörs reflektioner och funderingar.

I.

Denna artikel utreder de sociala och mellanmänskliga relationerna och sammanhangen hos så kallad "ghost hunting." Det finns egentligen ingenting som talar för att övernaturliga väsen manifesterar sig på platser som påstås vara "hemsökta." Istället visar denna undersökning att så kallad paranormal ghost-hunting grundar sig på redan förutbestämda kulturella narrativ som är interaktivt återberättade, eller redan kända, exempelvis från reality-baserad media och folklore som får stå som finala förklaringar och förväntningar på hur en lyckad spökjakt bör vara. Berättelsen om en hemsökt plats är sålunda en produkt av ett tolkningsförfaranden där etablerade spökhistorier utgör resurser för kollektivt sammansättning av en redogörelse som både resonerar med externa förväntningar och stöder idiokulturella auktoritära strukturer. Berättelserna är konstruerade i den meningen att de antingen individuellt eller i samarbete med andra berättelser är "samlade för att möta tolkningsfrågor" och är konstruktiva i den här berättelsen på "ett sätt för att utforma uppfattningen av mening och ordning för erfarenhet. " Inom gruppen finns en tydlig hieraki, och ojämlikhet och makt såväl psykiskt som socialt mellan, och vem som är den mest trovärdiga potentiella narrativa berättare.

Ett typiskt sådant narrativ kan se ut som:

"It was a hotel in the 1800s. There was a little girl who was murdered by her
father in 1886. It’s believed that she was beaten to death in the coal storage
room in the basement. This is an actual documented murder. . . . Supposedly
this girl is supposed to be wandering around the Highwayman Inn. [emphasis
in original] "
(Highwayman Inn är en pub i Storbrittanien som existerar i verkligheten)

Användning av ordet "dokumenterad" indikerar att han tror på sannfärdigheten i mordhistorien själv, även om hans betoning på orden "trodde" och "förmodligen" avslöjar kvardröjande tvivel om de påståenden som presenteras i Dark Forces. Denna uppvisning av skepsis mot övernaturliga påståenden gjorda på paranormalaTV-program är i linje med lagets kunskapssystem, (epistemologi) vilket försöker betona rationalitet och skepsis men är enbart ett falskt försök att skapa vetenskaplig legitimitet. Men i samband med paranormala utredningsgrupper är kunskapssystemet i den berättande förnuftprocessen: den "känsliga" metoden för kunskapsförståelser. Genom känsliga och pseudo-vetenskapliga sanningskrav, konstruerar paranormala utredare "faktiska redogörelser" som definierar en plats som hemsökt eller inte, vilka alltså är baserade på redan existerande, förutbestämda kulturella narrativ, reality baserad media och folklore. Som Smith förklarar är en faktualt redogörelse inte bara en upptäckning av händelser som de hände, utan av händelser som de sågs som relevanta för att fatta beslut om karaktären av dessa händelser. " Vad vi sedan ser i alla spökprogram är den karaktäristiskt narrativa uppkomsten då människor börjar överlagrar en oväntad upplevelse med berättelser som försöker svara på den öppna frågan "Vad hände?"

Denna fas av berättandets utveckling sker under den korta perioden mellan upplevelsen själv och framväxten av mot-narratives som utmanar initiala förklaringar. Då börjar också arbetet med meningsskapande under begränsade omständigheter "eftersom flera berättelser förekommer i kort följd efter en sådan händelse. Under denna process har vi sett otaliga exempel på hur deltagarna i ghost-hunting program utifrån känslighetsprocessen ges möjlighet att genom flexibilitet ge sina olika "tolkningar" av "vad som egentligen hände", som de bygger på olika "beviskällor" av den redan förväntade "oförklarliga händelsen," grundad på redan existerande, förutbestämda kulturella narrativ, reality baserad media och folklore för att överlagra sina erfarenheter och ge dem mening och ordning.

II. Mina reflektioner och funderingar på utredningen.

För det första är det en högst tvivelaktig inställning att gruppen redan från början måste förutsätta att våldsamma och otydliga dödsfall automatiskt leder till spökerier. Det finns inga som helst bevis för en sådan uppfattning. För det andra: om vi vill peka på en övernaturlig händelse stödjande tron på en övernaturlig entitet, kan vi inte, som ghost hunters gör, börja med att anta den övernaturalistiska världsbilden; detta skulle vara att ”begging the question.”.För när man väl har planterat det, då har man redan i premisserna förutsatt det som skulle bevisas. Om vi försöker övertyga en skeptiker om att det existerar övernaturliga entiteter, dvs försöker vi visa honom att det finns något bortom eller överskridande naturen, det må vara såväl gudar, spöken, enhörningar eller spagettimonster, får vi inte, antar jag, om vi vill göra anspråk på någon form av vetenskaplighet, använda oss av några antaganden utöver de som redan är erkända av den naturalistiska världsbilden. Men om det är någon som är av en annan uppfattning får ni gärna protestera.

Ett märkligt argument.

Ed Warren var tillsammans med sin hustru Lorraine paranormala utredare från Connecticut. De drev också ett Ocult Museum i en särskild liten byggnad bredvid deras hem full med artefakter dom samlat på sig under sitt liv, vilka enligt dom själva skulle besitta onda krafter. Bland annat finns den påstådda, av onda demoner besatta dockan Annabell placerad där, från filmen som kom ut för några år sedan med samma titel. Hon sitter i ett skåp med låst glasdörr, befäst med en lapp med en skarp varning att inte ens röra skåpet. För övrigt ska man inte röra några andra artefakter heller, eftersom de är besatta av onda krafter. Ed och Lorraine är båda döda nu, men museét finns så vitt jag vet kvar, dock numera stängt för allmänhetens besök. Ett riktigt läskigt ställe. Jag har inte själv varit där, men jag har sett en filmad videofilm inne från museét på Youtube.

Det som slog mig rent spontant var att Ed och Lorraine måste ha varit djup religiösa. Det tolkar jag av deras uttalanden. Knappast utan att tro på att det himmelska riket och helvetet är en realitet i verkligheten kan man ta dessa spökhistorier på fullaste allvar. Lite ironiskt försvarade Ed och Lorraine sig i en intervju, 1997 med Connecticut Post där Steve Novella och Perry DeAngelis undersökte Warrens för New England Skeptical Society (NESS), med att "du kan inte ha vetenskapliga bevis för ett andligt fenomen", och Lorraine Warren sa att ”problemet med Perry och Steve är att "de inte baserar någonting på en Gud". Ett liknande argument återkommer i utredningen där”Heidis erfarenheter inte kan vara förklaras av "nuvarande vetenskap".

Men det är ju ett högst anmärkningsvärt argument. Under vilka slags vetenskapligt kontrollerbara, observerbara, kriterier skulle det i så fall göra det möjligt för oss att identifiera en händelse som en övernaturlig händelse? Om det inte kan finnas "vetenskapliga bevis för andliga fenomen", hur kan vi då veta, eller förklara att händelserna är övernaturliga, och inte bara är en händelse som överensstämmer med någon naturlig lag som hittils är okänd för oss eller bara ett spontant misstag i den naturliga ordningen? Hur ser en övernaturlig händelse ut? Hur ter den sig? Man kan också fråga sig när det gäller övernaturliga händelser vad som är involverat i en riktig uppfattning om det övernaturliga. Om det finns någon sådan? Finns det riktiga och oriktiga uppfattningar, som sant och falskt (lagen om det uteslutna tredje) om vad som är involverat i en övernaturlig händelse? Eller är det helt godtyckligt? Och hur kan vi till exempel tala om skillnaden mellan ett fall där en händelse är ett verkligt brott - förutsatt att någon mening kan göras av denna uppfattning - och en som överensstämmer med någon naturlig lag som är okänd för oss? Och om vi verkligen upplever en äkta kränkning av naturens ordinarie kurs, hur ska vi då bestämma om det beror på övernaturliga händelser, eller huruvida det inte är någonting annat än bara ett spontant misstag i den naturliga ordningen? Och om naturen bara följer sin ordinarie kurs, hur kan det då existera "övernaturliga" händelser parallellt, som bryter mot naturlagen samtidigt som naturen bara följer sin ordinarie kurs? Det vore som att säga att vi kan ha båda på samma gång. För att illustrera ett exempel:

Låt oss säga att ett uttalande av en naturlag är en generalisering av formen "Alla A är B." Till exempel är alla föremål gjorda av bly (A) är föremål som kommer att falla när vi släpper dem (B).En kränkning skulle representeras av förekomsten av ett A som inte är ett B, eller i det här fallet, ett föremål av bly som inte faller när vi släpper taget om det. Att påstå att en kränkning av naturlagen har inträffat är att på en gång säga att alla A är B, men att samtidigt säga att det finns något A som inte är ett B; det är paradoxalt nog att säga att alla föremål gjorda av bly kommer att falla när vi släpper taget om det, men att just detta föremål gjord av bly inte föll när vi släppte taget om det. Det är uppenbart att vi inte kan ha det åt båda hållen; skulle vi stöta på en bit bly som inte faller, kommer vi att tvingas erkänna att det inte är sant att alla föremål gjorda av bly kommer att falla. Enligt McKinnons uppfattning förnekar en motinstans till något uttalande om naturrätt detta uttalande; det visar att vår förståelse av naturlagarna är felaktig och måste modifieras – vilket innebär att ingen kränkning har inträffat trots allt. Hur som helst måste även kroppslösa entiteter som antas interagera med levande människor betraktas som ett brott mot naturlagarna.

Jag ska i mina avslutande reflektioner och funderingar gå in på de rent fysiska problemen med tron på spöken.

Men det finns även andra allvarliga problem som så kallade "ghost hunters" skulle behöva konfrontera, vilket man aldrig gör, och det är de rent fysikaliska. Emedan bevisbördan ligger på dem som hävdar förekomsten av spöken borde dessa inte bara vara skyldiga att förklara hur kroppslösa enheter kan skaffa sig handlingskraft. Så vitt jag vet har alla filosofer och vetenskapsmän hittills varit rörande eniga om att något som inte äger kraft i den fysiska verkligheten är kapabel att flytta ett objekt. Att således placera en nalle på en stol och be spöket peta ner nallen på golvet är alltså ett fullkomligt meningslöst företag.
Andra måhända triviala problem är att de måste förklara varför spöken har förmågan att producera ljud, men bara kommunicerar i ljudinspelningar istället för att bara prata högt. De borde också vara skyldiga att förklara varför spöken uppenbarligen inte kan tala tydligt i hela meningar, utan bara korta, förvrängda, ofta till synes slumpmässiga fraser.

De riktigt djupa problemen uppstår när vi kommer till det rent fysikaliska. Hur kan kroppslösa enheter överhuvudtaget tala ?! Utan en kropp, en hjärna, ett minne - och stämband, de två band av glatt muskelvävnad som finns i struphuvudets (röstlåda), vilka vibrerar och luft passerar genom banden från lungorna för att producera ljudet av din röst? En entitet utan syn och hörselsensorer vilka således saknar förmågan att uppfatta sådant som ljud, rörelser och förnimmelser? Det är, för att citera Uppsala professorn i teoretisk filosofi, Ingemar Hedenius så att när det gäller våra kroppar måste vi ta ännu ett steg. Det är inte nog med att alla kroppar förr eller senare dör och att det inte finns några skäl att anta att någon kropp kan uppstå igen. Fullständig och oåterkallelig förskingring genom förmultning eller på annat sätt är det säkra öde som väntar min kropp när jag dör. Nästa problem är att den personlighet som uppstår från de döda måste vara identisk med den som fanns före den fysiologiska döden. Detta därför att det förutsätter att minnet finns kvar, förmågan att själv erinra sig den gamla kroppens liv under dess jordiska tillvaro. Minnet är liksom alla andra själsförmögenheter bundet vid det kroppsliga. Så länge det strider mot vad vi vet, kan vi inte anta att möjligheten att under så fullkomligt förändrade kroppsliga förhållanden som den fysikaliska döden innebär, bevara den erinring av det jordiska som dock fodras för att vår personlighet inför sig själv skall framstå som en och densamma. Intrasslad i detta dilemma, får man trots allt tänka sig att offra tanken på kontinuitet, minne och därmed den personliga identiteten, till förmån för antagandet av en helt ny kropp, som beter sig på ett könlöst och alltigenom heligt sätt.

Och här är den springande punkten; utan några av dessa faciliteter som hittills nämnts hos den avlidne, med en alldeles ny könlös kropp, utan några minnen från sitt tidigare jordiska liv, kan det inte bli tal om några spöken som "kommunicerar", varken direkt eller via några tekniska apparater. Den som ändå uthärdar att hävda det måste tala mot bättre vetande. Som det verkar har ghost huntern två val: endera måste han avstå från att bilda sig någon bestämd uppfattning om förhållandena efter döden, med resultatet att springa runt med sina blinkande fake-apparater i blindo och förlita sig på slumpmässiga signaler som i princip kan vara vad som helst.( Dock, troligtvis inte spöken i alla fall.) Eller så uppmuntrar utredaren som säger sig vara synsk andra gruppmedlemmar att tro på sin intuitiva förmåga att man verkligen samlar "faktainformation" direkt från anden som finns på en plats, helt enkelt därför att det stämmer överens med ledarens auktoritet, gruppens tro och världsbild att det existerar spöken i verkligheten. Den andra springande punkten är: vare sig jag uppstår på det ena eller andra sättet, eller befinner mig i något ingenmansland mellan total förintelse och odöd, måste minnet ge mig möjligheten, och därmed upplevelsen av den personliga identiteten. Problemet är då att jag både måste ha en ny hjärna och en ny kropp, eftersom min gamla ovedersägligen ligger kvar som ett lik där jag dog, och en sådan bör under sådana förhållanden bli bärare av en annan personlighet än min. Om den alls vet eller minns något om mig själv gör den det på samma sätt som jag minns en annan person. Aldrig kan min dubbelgångare minnas mig på samma egendomligt intima sätt som endast jag själv kan erinra mig och mina upplevelser. Om själen har den skotske 1700-tals filosofen David Hume fällt ett yttrande som blivit klassiskt:

"När jag för min del som allra intimast går in i vad jag kallar mig själv, råkar jag alltid på en eller annan särskild förnimmelse, av värme eller köld, ljus eller skugga, kärlek eller hat, olust eller lust. Jag kan aldrig någonsin fatta mig själv utan en förnimmelse, och jag kan aldrig observera något utom förnimmelsen. När mina förnimmelser är borta någon tid, som i den lugna sömnen, då är jag omedveten om mig själv och kan i själva verket påstås icke existera. Och skulle mina förnimmelser avlägsnas genom döden, och kunde jag varken tänka eller känna eller se eller älska eller hata efter min kropps upplösning, så skulle jag vara helt förintad, och jag kan inte heller föreställa mig vad som ytterligare skulle fodras för att göra mig till ett fullkomligt ingenting. Om någon efter allvarlig och fördomsfri eftertanke anser, att han har ett annat begrepp om sig själv, måste jag bekänna att jag inte längre kan resonera med honom."

Att dessa faktiska förhållanden skulle se annorlunda ut hos de spöken ghost hunters jagar är ingenting annat än en ren illusion och felbarhet hos den mänskliga uppfattningsförmågan vad som är fysikaliskt möjligt och omöjligt.

Mvh Sajtvärden.

Upp till toppen