02.1 Metafysik

Tanke 2

2011-06-15 22:19 #0 av: Aldebaran

Min existens beror inte på det faktum att jag tänker. Den beror på det faktum, att vare sig jag vet det eller ej, tänks jag - blir tänkt av ett sinne som är mycket större än det medvetande som jag vanligen identifierar mig med.

 

Aldous Huxley

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2012-08-09 16:22 #1 av: 997

Genom detta inlägg bryter du mot den traditionella (van)föreställningen från Decartes om att man finns till för att man tänker.

Anmäl
2012-08-09 19:14 #2 av: Moonwing

Hmm...vad definierar man,.. som "man" enl. Descartes?

..dvs "Man finns till för att man tänks", blir ju egentligen samma sak..om man menar ett "högre jag"!

..eller "vem/vad", är det som tänker att man finns ..vem är "jag"?Foten i munnenCool

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Anmäl
2012-08-09 20:42 #3 av: 997

Vad Decartes ordagrant sa vet jag inte, eftersom han skrev det på latin (tror jag). Men jag tror han skrev "Jag tänker, alltså finns jag". Detta tolkar jag som ett egotisistiskt perspektiv (att upplevelsen börjar med den egna personen). Vad Decartes glömde bort var 1) den egna intentionaliteten (våra upplevelser och tankar formas i den omgivning vi befinner oss). och 2) man kan föreställa sig att något tänks, men att det inte finns någon person som tänker det.

Vad jag vet är det inte många som håller med om Decartes idag.

Husserl kritiserade Decartes för ca 100 år sedan i boken "Cartesianska meditationer" - som jag kan rekommendera för det som har tålamod med krångliga texter. En mer modern tänkare som kritiserat Decartes är Daniel Dennet (kommer inte ihåg vad hans bok heter).

Anmäl
2012-08-10 21:46 #4 av: Moonwing

Hmm.intressant..nu är vi inne på metafysik igen, som sagt allt hör samman..

*                              *                             *                         *

"Descartes försökte skapa en säker grundval för tänkandet och vetenskapen genom att tvivla på allt - inklusive matematikens satser. Det fanns dock en sak han inte kunde tvivla på, nämligen att han tänkte under sitt tvivel. Härav kommer hans berömdacogito ergo sum "jag tänker, alltså är jag"

"Aristoteles och senare skolastikens filosofer gav stor vikt åt tanken på substanser. Substanser är tillvarons yttersta beståndsdelar. De kan inte delas och är sig själva nog. Rationalisterna tog, trots sitt motstånd mot skolastiskt filosofi; till sig substansläran.

Descartes genomför en sträng dualism mellan två substanser - tänkande substans (res cogitans) och utsträckt materia (res exstensa). Denna dualism har haft stor betydelse in i vår tid. Människans kropp är en rent mekanisk automat styrd av själen.

Men hur påverkar själen - denna eteriska substans - den fysiska substansen? Kan ett spöke som går genom väggar också öppna dörrar av järn? Detta var en stötesten som redan Descartes samtid kritiserade. Spinoza och Leibniz var djupt påverkade av Descartes men ville utveckla hans tankar och göra någonting bättre.

Spinoza genom att anta en monism det vill säga att allt består av en substans; Leibniz i sin tur genom att påstå allt består av ett oändligt antal substanser.

Descartes dualism ledde honom till problemet med hur kropp och själ interagerar. Hans efterföljare - cartesianerna - försökte lösa detta med att anta tanken på synkrona klockor, att viljeakter i själen parallet yttrar sig i händelser i yttervärlden.

Yttersta garanten för detta var Gud. För Spinoza fanns bara en substans och denna substans var Gud själv, det vill säga en immanent tanke på Gud. Vi är alla delar av Gud.

Leibniz resonerade som så, att ingen substans är delbar. Materia är alltid delbart i mindre och mindre entiteter. - alltså kan inte den yttersta substansen vara materiell.

I sin så kallade Monadologi menade han att allt ytterst består av små andliga punkter, som han kallade monader (av latinets monad"ensam enhet"). Rationalisterna tänkte ofta i den nya mekanistiska "döda" världsbildens termer men önskade också försona den med en religiös gudstro.

För rationalisterna fanns inte uppdelningen i praktisk och teoretisk filosofi, det vill säga att strikt syssla med hur världen bör vara och hur den är. Moralfilosofi och metafysik sammanfaller.

Att Spinozas huvudverk heter "Etiken" är därför inte så märkligt. I den mekanistiska världsbilden är allt underställt lagen om orsak och verkan, det är i grunden en deterministisk syn. Men om allt är förutbestämt, hur kan då det harmonieras med mänsklig värdighet, frihet och moral?

För Descartes dualism utgör helt enkelt lösningen, att människan i kraft av att vara ett tänkande ting har helt fri vilja och kan göra autonoma val. Hon bär därför fullt ansvar för sina handlingar.

Spinoza och Leibniz är båda överens om en strikt deterministisk syn på tillvaron men båda intar en position som försöker förena determinism med frihet , så kallad kompatibilism."

Källa; Wikipedia

 

Kanske var/är alla de stora tänkarna inne på en å samma rätta linje? Måhända har alla rätt i var sin del-det skulle förklara mycket, kanske är den sammanlagda kunskapen ,..den rätta?

Dvs;..-att vi i grunden (ytterst) är alla delar av "Gud" (denna eteriska substans, länkad med den fysiska substansen), bestående av synkrona monader,där allt är underställt "lagen om orsak och verkan" men där människan ändå som tänkande varelse med sin fria vilja har möjlighet att fördjupa sig i vad/vem hon är och därmed bär allt större ansvar för sina handlingar..och hur de påverkar hennes existens.


"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Anmäl
2012-08-10 23:19 #5 av: 997

Jag håller på Spinoza och Leibniz!

 

Anmäl
2012-08-11 18:56 #6 av: Moonwing

Glad..jahadu!

..tror själv sanningen finns via det högre jaget- i kombination med vår fysiska kropp..som luften vi andas-tillgänglig för allas sinnen, nyckeln till sanningar  (slutledningsförmåga och konstaterande av erfarenhet för en speciell situation)..-är enl. min egen uppfattning vår mognadsgrad, emotionellt och fysiologiskt..

..allt efter vi utvecklas som levande, andliga varelser "når" vi "nya", eller skall vi kanske säga, "redan befintliga", sanningar..

(sen är detta ju inte säkert det fungerar så för ev. andra entiteter..men vi diskuterar ju människan här)

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Anmäl
2012-08-11 19:12 #7 av: 997

#6

Nyckeln till sanning tror jag hänger samman med hur mycket man är i harmoni med "helheten" (jag håller med dig om att allt hör samman, ja hela Universum).

Någon sa att "Sanningen är alltid deprimerande". Det håller jag inte alls med om. Det är precis tvärtom!

När man säger att "sanningen är depirmerande" är man inte i harmoni med "Helheten".

Anmäl
2012-08-11 19:29 #8 av: Moonwing

#7 Harmoni med helheten, ja det var bra uttryckt!..jag tror så även jag -att det lixom finns ett "inbyggt belöningssystem för att kunna nå sanningar", som vi på naturlig väg kommer i kontakt med när vi är synkade med..universum/alltet..eller whatever..

Jag tror en människa  på ren vilja inte kan nå sanningar, utan måste vara välstämd med allt runt henne, både hennes syn på det vad hon kallar omvärld och vad hon kallar sin inre värld.

Sedan är jag övertygad om att rätt hjärteinställning och vissa tekniker kan påskynda "sanningssökandet"-men inte kan anammas om individen inte har den behövliga mognaden för "sanningen"

Där är min gissning , att det existerar en hel del skyddsmekanismer hos oss, då jag tror för stora sanningar bara gör skada om individen ej är mogen fysiskt och psykiskt.

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.