Jag är sen 80-talist och har upplevt inträdet in i informations och sociala nätverksåldern. Jag är alltså ung och inte tillräckligt gammal för att vara konservativ och se tillbaka på den "gamla goda tiden", vilken jag såg ur ett barns ögon. På senare år har jag dock sett hur smartphone-hysterin oreflekterat griper tag i en majoritet av befolkningen och fängslar dem. Internet-åldern kanaliseras genom smartphones på ett alldeles nytt sätt, vi är online hela tiden, släpper sällan telefonerna, vi lever våra liv delvis eller kanske till stor del i denna värld.
Mitt problem är: det är en simulerad värld, en konstlat verklighet utan de nyanser som IRL (Verkligheten) erbjuder. Hur nyanserad är kommunikation skriven på nätet, från en avatar eller en facebook-profil? Hur vinklad och klippt är inte verkligheten i fotografier, optimistiska och ensidigt positiva, ibland rent lögnaktiga beskrivningar av vad som egentligen sker i verkligheten genom en statusuppdatering. Det är en ensidig, vinklad och retuscherad värld utan nyanser som fängslar oss. Det värsta är de meningslösa simulerade aktiviteterna i spelen och apparna som svårligen utvecklar oss och gör oss mer livskraftiga i den verkliga världen såsom HayDay och Candycrush... kan du ärligt säga att detta på lång sikt gjort dig till en bättre människa, en bättre far, mor, syster bror, vän eller en bättre student, konstnär, musiker lärare, receptionist, revisor, lagerarbetare? Det värsta är att det stannar inte där... när vi inte pillar med telefonerna, så pratar vi om telefonerna och vad vi ser i telefonerna. Hur stor del av dagen tillägnar vi iphonen, med fönstret in i den skapade verkligheten?
Finns det inte risk att vi går miste om världen utanför, att vår kommunikation med andra blir alltför onyanserad, att vi enbart får se innehåll som är rekommenderat för oss, att vi ser godtyckliga representationer av vad som sker? Finns det inte risk att vi går miste om djupet i umgänget med våra nära och kära då vi hela tiden måste varva med telefonen, att vi devis går miste om naturen och allt det sköna likväl som det fula då vi stirrar ner i telefonen vilket vi oftast dessutom gör inomhus, att vi ägnar oss åt meningslösa ekorrhjul som Candycrush eller HayDay istället för att lära oss att spela gitarr, fotboll, skriva, träna och utveckla oss på andra sätt i verkligheten, då så mycket tid läggs på dessa telefoner istället för annat.
Jag är djupt oroad och det är en stor källa till ångest för mig... behöver jag ha det? Om hundra år då vi står med facit i hand, kommer dessa ting vara oss till godo? Jag tvivlar...
Vad tror du?
