Språk är väldigt komprimerat och har låg bandbredd. Det är som video i mobilen i slutet av 90-talet, pixlig, suddig och hackig, men tanken är mer som 4k-video utan lagg.

Dessutom lämnar språk mycket utrymme för egen ifyllnad för den som lyssnar och det är sällan den som lyssnar verkligen fyller i rätt saker.

#1: Hej Joan!

De flesta filosofer som studerat språkfilosofi verkar ha ansett att språket är ett trubbigt, luddigt verktyg att kommunicera. Därför vände sig somliga (liksom Frege med flera) till sats och predikatlogiken för att på ett mer stringent sätt kunna studera giltiga slutledningar, och sanning/falskhets kriterier baserat på språkliga entiteters form, till skillnad från dess innehåll, eftersom det logiska symbolspråket är fritt från tvetydigheter. Hmm…mitt inlägg var väl lite tillspetsat med ett visst inslag av ironi.
Filosofer ska väl anses vara bland de skarpsinnigaste tänkarna? Eller är det bara en fördom? Eller hoppar man över ett steg i tankeakten ibland bara för att man är så inne i sitt tänk? Vad jag tycker mig ha märkt är att det finns andra tankevurpor. Som denna:

"The ONLY ABSOLUTE TRUTH is that there are NO ABSOLUTE TRUTHS (Feyerabend)

Men som Aristoteles till synes korrekt påpekade:

"Slutligen, om ingenting verkligen kan hävdas (vara sant), skulle även följande påstående vara falskt, påståendet att det inte finns något sant påstående. "

För då har man ju åtminstone redan hävdat en absolut sanning, nämligen den att "det inte finns några absoluta sanningar!" Påståendet är alltså självförgörande och drabbar även den som hävdar det.

Paradoxer är alltid spännande tycker jag.

”Jag ljuger” är en annan klassiker.

#0:

Nu är jag inte spciellt inläst på Frege, men är det inte så att han menar att språket därför är bristfälligt för att ord kan väcka olika föreställningar hos personer?

#3: Ja, det tycker jag också.

#4: Hej. nu kan jag svara dig. Ursäkta om svaret kommer lite sent. Frege var först och främst en logiker. När han vände sig till filosofin, tog han logikerns särpräglade perspektiv att bära upp undersökningen av kunskap och språk. ”I logiken är vi angelägna om sanningen i ordets strängaste mening.” Språket intresserade Frege eftersom det är det mänskliga redskapet för att uttrycka och förmedla sanning.
Jag uppfattar hans ganska stränga och dogmatiska uppfattning som någon slags lite omvända Platonism. Enligt Frege är tankarnas rike tidlös och oföränderligt. Dess beståndsdelar har en perfekt naturbestämdhet och fixering av relationer. Jämför med Platons idévärld; idéerna är tidlösa, perfekta och oföränderliga. Kopiorna till idéerna i vår värld, är ofullkomliga. I platonismen finns det inget grumligt, vagt eller tvetydigt i idéernas värld. I Freges värld finns det på motsvarande sätt inget grumligt, vagt eller tvetydigt i logikens territorium . Logikern kräver att språket respekterar denna exakthet när det används för att formulera sanningen. Målet för varje teoretisk vetenskap är upptäckten av sanningar om dess egentliga föremål. Logikens särskilda mål är upptäckten av sanningens lagar som hålls mellan tankar.
Dessa tidlösa lagar kan med säkerhet kallas tankelagar, om en bestämd distinktion observeras mellan tankehandlingar och deras påstådda innehåll. Objektet för logiken är inte sinnesoberoende handlingar eller tillstånd utan omärkliga och oföränderliga sanningsredskap. Det är dessa immateriella tankar som strängt taget är, sanna eller falska, snarare än meningarna som uttrycker dem, eller de talhandlingar som bekräftar dem, eller de talhandlingar där deras sanningsvärden offentligt hävdas.
Mänskligt tänkande enligt Frege producerar inte tankar, det uppfattar dem (mycket likt, som jag förstår det i platonismen) men här som förnuftshandlingar uppfattar deras förnuftiga föremål. Varken tankarna som grips i tänkandet eller de upplevda rumsliga objekten är för sin existens eller väsentliga egenskaper beroende av sinnets medvetenhet om dem. I den platonska filosofin erinrar man sig de perfekta idéerna i idévärlden som redan är kända för en. Men här är det inte som i den platonska idéen att människan ser idéernas verkliga form genom utträdet ur grottan, i grottliknelsen, i Platons dialog Staten. Hos Frege är dessa sanningar om objekts egentliga föremål istället grundande l logiken. De är helt och hållet mina funderingar, tolkningar och den uppfattning som slog mig. Ingen officiellt objektiv sanning.

#6:

Tack för din utförliga och intressanta förklaring. Jag håller inte med Frege, att tankarnas rike tidlös och oföränderligt. Man tänker ju i kronologisk följd och tankarna förändras hela tiden. Samma med Platons ideér. Det enda som är tidslöst och oföränderligt är den delen av verkligheten som inte är tillgängligt för förståndet, dvs. (den gudomliga) källan som uttrycker hela existensen, det eviga varandet, utanför tid och rum. Det är den delen där det inte existerar separation/dualitet utanför rationellt tänkande.

Jag tycker att Kants beskrivning av "tinget i sig" kommer närmare sanningen, att det mycket väl är sinnesintrycken som avgör hur vi uppfattar saker och ting och att vi aldrig kan se "ting" ur en objektiv synvinkel, utan bara ser dessa som det som vi uppfattar tingen som. Senare har C.G. Jung fortsatt där som Kant slutade och analyserade det psykologiskt.

Men i slutändan blir det ju så att först kommer sinnesintrycken, sen hur förståndet hanterar dessa och till slut hur man uttrycker det genom språket.

#7: Nej, jag håller inte heller med Frege i hans syn.

#7: Lite märkligt hur marinerad, hur fast övertygad han är i sin uppfattning.
Citat: "Han motsatte sig universell tillämpning av det genetiska perspektivet eftersom det hotade de nödvändiga förutsättningarna för epistemisk objektivitet. Om det inte fanns tidlöst sanna tankar immuna från historiska förändringar, skulle det inte kunna finnas en transhistorisk vetenskapsgemenskap. Frege tvivlade aldrig på att det fanns en gemenskap. I stället lyfte han tydligt de krav som det förutsatte, i synnerhet kravet på oföränderlig sanning. Den historiskt utvecklande vetenskapsgemenskapen vilar på en grund av epistemisk oföränderlighet." Slut citat.
Det blir ju närmast rent löjligt, därför, här håller jag med Henrik Lundgren som skriver: Citat: " är det fråga om de tämligen harmlösa konsekvenserna av en relativism för filosofisk kunskap. (Som inte hotar epistemisk objektivitet. Min anm.)
Det är fråga om en relativism för en typ av utsagor där det alltid har varit oklart vad sanning innebär och hur den prövas vars relativiserande faktorer framför allt ger sig till känna när det gäller tänkande och argumentation. Vare sig naturvetenskaplig verksamhet eller ”sunda förnuftet” är i behov av en filosofisk grundläggning.
För empirikern finns därför inga specifika filosofiska problem – bara empiriska och metodologiska. (Naturalismen avvisar filosofins anspråk på dess speciella status. Det finns inga separata filosofiska problem som behöver behandlas på ett distinkt sätt. Min anm.)
Om filosofer anser sig bidra till naturvetenskapen är det i alla händelser fråga om en hjälp som naturvetenskapen alltid har klarat sig utan. Även vårt vardagsspråk reder sig utan några utvecklade uppfattningar om vad som avses med ”sanning”, ”kunskap”, ”visshet”, etc. Det finns inte, som filosofen Sören Stenlund har påpekat, något sätt att ställa dessa begrepp på en säkrare grund än den som deras vardagliga och icke-filosofiska användning redan skänker dem." Slut citat.
Svårigheterna uppkommer när man som Frege tror att det bortom dessa begrepp måste finnas eviga, oföränderliga principer som skulle kunna kasta ljus över deras korrekta användning. Eller, som Frege tror att det måste finns någonting bortom det filosofiska fältets historia – en ideal sfär, ett transcendentalt ego, en moralisk lag, etc. – som gör filosofiska påståenden och teorier exklusivt sanna/giltiga. Jag delar till största delen dessa uppfattningar. Många filosofer har (som Frege) till stor del ägnat sig åt sina egna filosofiska fördomar om hur saker måste vara.

#9:

Naturvetenskapen behöver ingen filosofisk hjälp, men för en filosof är det kanske intressant att försöka förbinda det ena med det andra och försöka att få filosofin att passa ihop med vetenskap som man ju kan betrakta som empirisk sanning.

Ett trancendentalt ego existerar inte och egentligen är egot bara en process i hjärnan dvs. ingenting som har substans. Egot förnyas av förståndet varje bråkdels sekund. Moraliska lagar tror jag heller inte på.

#10: Ja, och det är ju det som filosofin har sysslat med. Att försöka få filosofin att passa ihop med vetenskap.