#0:

Jag känner inte till vad Heidegger skriver…….. men……

Men tänk om det som sinnet och förståndet uppfattar som ett varande inte är det enda varandet? Tänk om det är förståndets begränsningar, att endast kunna tänka kronologiskt och dualistiskt, som tutar i oss att det här är det enda varandet? Tänk om det finns ett varande utanför tid och rum, som förståndet inte kan se eller uppfatta? Där som det inte existerar en början och ett slut och där ingenting förändras. Det som är det "egentliga" varandet.

Tänk om det här bara är som en dröm, som man kan vakna upp ur och det är detta varande som drömmer vad vi uppfattar som varande? Detta uppvaknande kallas Samadhi:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1533840/andligt-uppvaknande-samadhi

Så som du beskriver Samadhi på ett ställe:

"Samadhi är ett uppvaknande ur denna illusionen och att upptäcka existensen bortom dualism och förståndet och erfara sin sanna natur. För att erfara detta är det nödvändigt att ta bort sin uppmärksamhet från illusionen och att tysta ner sin tankeverksamhet för att se ljuset. Det är som när man har vistats i ett mörkt rum och går ut i solljuset, då måste ögonen först vänja sig till att det är ljust. Det behövs beredskap att lämna det gamla bakom sig och vara öppen för det nya", påminner det lite om grottliknelsen i Platons bok "Staten".

Eftersom du ändå talar om drömmar så är Descartes drömargument för övrigt ett välkänt argument inom skepticismen och det finns fler sådana tankeexperiment som Descartes demon, Brain in a vat, Matrix argumentet.

Descartes drömargument: det har hänt att sinnesintrycken i det som jag vet är en dröm är kvalitativt identiska med de sinnesintryck jag har i vaket tillstånd: Jag kan inte skilja dröm från verklighet vid dessa tillfällen. Alltså jag kan inte veta att jag inte drömmer.

Heidegger talade också om "glömskan" där frågan om varat har hamnat i glömska.

#2:

Jag känner varken grottliknelsen eller Descartes beskrivningar.

Det där med drömmen ser jag som en sorts liknelse. Den "onda demonen" är för mig ingenting annat än det egna förståndet. Så länge förståndet är aktivt, kan man inte se vad som finns bortom dualism, tid och rum. Det finns många liknelser och beskrivningar. Men man förstår det först om man själv har erfarit samadhi. Beskrivningar är alltid dualistiska och kommer från förståndet. Man kan inte beskriva något icke dualistiskt med dualistiska förklaringar.

Jag tror inte på någon dualism, och/eller att det finns någon dualism som kan se "bortom tid och rum". Förståndet är ju inte det "onda" utan det var med vi orienterar oss utifrån vad vi ser runtomkring oss i världen och vår förståelse av oss själva.

#4:

Dualism behöver man inte tro på. Man kan observerad den. Världen består för oss av dualiteter, t.ex. varmt-kalt, ljust-mörkt, manligt-kvinnligt, gott-ont osv. Men dessa polariteter är bara 2 sidor av en och sama sak.

Förståndet är inte "det onda". Kanske jag uttryckte mig otydligt, eftersom du uppfattade det så. Som du skrev, behöver vi förståndet. Men problemet är att vi använder verktyget "tänkandet" till allt, precis som om man skulle kunna fila eller såga med en hammare. Men vi hamrar på allt genom att tänka. Helt enkelt för att vi inte kan stänga av det.

Det är riktigt som du skrev, att det inte finns någon dualism som kan se "bortom tid och rum". Man kan inte utforska eller observera något icke dualistiskt med det dualistiska förståndet. Man måste stänga av tankeverksamheten och tysta ner förståndet för att erfara det icke dualistiska tidslösa. Detta kan ske inom meditation eller kundalinierfarenhet. Det är det som man kallar Samadhi.

Ja, på den punkten har du ju rätt, och man kan visst uttrycka det så att världen består av dualiteter t.ex. varmt-kalt, ljust-mörkt, manligt-kvinnligt, gott-ont osv. Nu var det väl jag som uttryckte mig otydligt, för det var inte riktigt det jag tänkte på när det gällde dualism, utan den filosofiska oenigheten angående Monis - Dualism, dvs, Monism: som hävdar att allt vara tillhör en och samma grundläggande typ eller skall förklaras utifrån en enda grundprincip (egenskapsmaterialism).
Eller Dualism: som hävdar att allt varande är uppdelat i två grundläggande skilda typer eller skall förklaras utifrån två klart åtskilda och oberoende grundprinciper (egenskapsdualism). Där det mest kända och inflytelserika exemplet på egenskapsdualism är Descartes dualism; enligt vilken varje substans antingen är själslig eller materiell, och de två typerna inte kan reduceras till varandra, då de har motsatta egenskaper. De kristna tror t.ex på det senare, Dualism när det gäller kropp och själ, medan materialisten tror på det förra. Det var det jag först och främst tänkte på.