Många bra frågor du kommer med, men om vi någonsin får veta svaret på dem är jag osäker på.

Jag tycker du har många tänkvärda funderingar och jag tror att de flesta någon gång har funderat i dessa banor om det eviga "varför?".

Kanske är svaret rätt och slätt "därför"

Jag försöker slå undan sådana här tankar för det bara krånglar till det för mig. Jag gillar det enkla och vill egentligen inte grubbla för mycket.

Jag älskar att förvirra mig in i sådana funderingar, fast jag tror inte jag blir något klokare av det ändå

Jag tror på oändligheten och evigheten, men jag ifrågasätter och har en del tvivel ändå…

Om man ska ta BigBang teorin, så uppstod allt genom någon slags explosion av energier, men vart kommer då de där energierna ifrån och vad orsakade explosionen?

Om gud skapat allt, vem skapade då Gud?

Har Gud skapat människan eller är det människan som skapat Gud?

Måste allt ha en början och ett slut?

Kan något ha en början men inget slut, eller ingen början men ett slut?

Jag frågorna blir bara fler och fler ju mer man grubblar, men finns det några svar?

Meningen måste väl finnas i att kunna se och uppskatta det eller den som bör uppskattas när den eller det bör uppskattas!?

Den tiden man har att göra detta är endast medan man lever.

Det kvittar väl nästan om det var någon gud eller inte som "gjorde" allt. Huvudsaken är väl att ta tillvara (ej utnyttja) det som finns, på bästa, positiva sätt!?

#4: Jo det är sant. Men jag kan inte sluta tänka på det här. Det är som om jag skäms över att hänge mig åt mitt liv, som om jag inte vill bli "lurad". Mysko…men så är det.

Jag tror inte att det är någon mening med livet, annat än den mening vi kan ge det. Religionernas syfte är väl att försöka ge människorna någon mening i detta meningslösa och lite hjälp på traven genom att ge oss lite moraliska riktlinjer. Att sedan andra människor har försökt skaffa sig makt genom att duktigt predika ett budskap som gynnar dem själva är ju trist. Om det finns någon gud så tycker jag han mest liknar en femåring som leker med klossar. Det störta nöjet är att rasera det han byggt… och att slita vingarna av flugor.

En mening för mig, är att betrakta mig som ett eventuellt gudafrö, någon som i varje fall hellre vill vara en del av lösningen än en del av problemet.

En motfråga kan vara: varför finns det fästingar? Eller: hur kommer det sig att guds "avbild" är den värsta parasiten på jorden?

Nog kan man bli tokig i försök att hitta en mening med oss och med livet. Det MÅSTE ju inte finnas något svar bara för att vi kan formulera frågan.

Det som är intressant är att nu börjar teologer och forskare att närma sig varandra med sina respektive "teorier" - för det är trots allt precis vad det handlar om.

Och Gud är ett ord vi har hittat på själva, det kanske i stället är en slags kraft eller energi?

Men oavsett vilket, så har ju människan alltid sökt och vänt sig till andligheten. Alltså är detta ett hehov hos oss och man kan fundera över varför.

Vi har en själ. Är detta så beviset för att det finns något "mer" som vi inte ser?

Stora och svåra frågor, och det sätter verkligen en och annan myra i huvudet på mig emellanåt. Men jag tilltalas ändå av tanken att det finns något annat, något större som vi alla är en del av.

Skulle man byta ut ordet Gud (hos oss) mot "kärlek" så vore nog mycket vunnet. Ord som "energi" och "kraft" är vaga och kan beskrivas på olika sätt, ges olika innehåll, även om man tillägger "positiv". Och det vet vi ju, hur många makt- och kapitalmissbrukare hanterar språket om de kan tjäna något på det… och hur lätt människor faller för lögner. "Hellre en lättbegriplig lögn än en svårbegriplig sanning".

Det finns ju massor av olika begrepp och företeelser som är otydliga, abstrakta och som faktiskt existerar trots att vi inte  kan se dem, uppfatta dem med våra sinnen. Ibland existerar de, men kanske bara som tankemodeller. Kärlek, själ, tid, bra, dåligt, skönt… god, ond.

De abstrakta orden fyller vi ofta med våra subjektiva tolkningar, för att ibland kivas eller kriga om dess betydelser. De vaga uttrycken kan användas i många onda syften, som vi sett i tusentals år. Tyvärr är vi så funtade att våra hjärnor vill förstå olika sammanhang… ibland till vilket pris som helst. För vissa typer av människor är detta absoluta sanningar, medan andra kan låta sin fantasier och känslor ge andra bilder av verkligheten. Kanske de som har en levade och oskadad "själ". 

Jag skulle vilja säga att vi har ordet själ som vi använder för beskriva olika känslor och tankar som de flesta av oss inte kan förklara på annat sätt. Ordet i sig är en konstruktion och ingen kan säga att själen faktiskt existerar som något konkret, trots att de flesta av oss vet vad som menas. Att ge själen en betydelse av att faktiskt finnas till som något konkret, är det samma som att säga att gud finns, tänker jag. Man använder sig återigen av ett vagt uttryck som kan tolkas olika och som vi inte kan bevisa existensen av.

Även om vetenskapen kan verka torr och tråkig, så har den fördelen i att försöka påvisa sanningar. Det kan verka trist för romantikern, men är kanske nödvändigt för att vi inte ska slå ihjäl varandra i tävlan om vet som "inte vet" bäst. Kanske ska vi tacka vetenskapen och de många vetenskapsmänniskor som faktiskt har begränsat den forna kyrkans maktmissbruk och möjligheter att ljuga. Sedan är det väl inget som hindrar att vi likt barn kan låtsas och leka med "tror" och "fantiserar".

Jag vet att en sten är en sten, men som romantiker kan jag ge den liv. Den har en form och kan bli varm och skön i solen, Jag kan tycka att den är vacker med all mossa och annat som växer på den. Jag kan känna något behagligt av att titta och känna på den. I en stund kan den leva för mig, trots att jag vet att den inte gör det i den andra verklighet jag som människa befinner mig i. I såna ögonblick kan jag känna mig som ett gudafrö, en varelse som kan ge liv, väcka det döda till liv. Min själ tycker att den lever för mig då den ger mig så många olika signaler, känslor och upplevelser. 

Varför måste vi eftersträva att veta allt och i samma stund begränsa oss till vår förvärvade vetskap? Varför kan vi inte i högre utsträckning tillåta oss att tro och fantisera trots denna vetskap. Vi kräver ju inte att varje film eller roman ska vara absolut sann…

#7: Vi har en själ. Är detta så beviset för att det finns något "mer" som vi inte ser?

Har vi en själ? Hur vet du det? Vad är själen för något?

Jag tror att själen är den som gör att vi "känner någons närhet", fast personen är död, eller långt borta.

En sorts "andligt närvaro".

sen tror jag nog mer på evolutionen;- att det från en specifik kemisk sammasättning utveclades organiskt material, som sen utvecklades, och utvecklades, till lika många arter som det finns stärnor i universum!

För ofta har jag undrat över de slående likheter som finns i alla embryon, och övergång till foster. Processen börjar ju likadant för alla varrelser: Med celldelning……

Själen tror jag är vår förmåga att kunna tänka, känna (och nu menar jag inte smärta) och att kunna se konsekvenser av vårt handlande. Det är vår personlighet.

Kroppar ser mer eller mindre likadana ut. Ett organ är ett organ men vår "själ" är högst personlig.